Cosmopolit

Maken ringde nyss och undrade;

-Du det här Max Sport, mest Max, Sport Mara...?
-Du menar SportMax?
-Var finns det?
-Max Maras butik på Birger Jarlsgatan.
-Storlekarna är de vanliga?
-nej, de kör italienska storlekar, en 38 är 42 i deras storlekssystem. Italienarna kör fortfarande gamla orginalstorlekar medan vi här uppe i norr i takt med ökat välstånd gjort våra storlekar större, två gånger.
-Va, har man ändrat storlekarna, varför då?
-Lång historia, kvinnors lust att känna sig små kombinerat med handelns lust att sälja kläder, vi kan väl ta det ikväll?
Älskar Dig.
Älskar Dig.

Det låter som om någon planerar födelsedagspresenter....

Idag avslutade jag min hösthudkur hos härliga Lena på Lite Extra. Det har verkligen varit värt det, huden har aldrig varit i bättre skick än nu och mått så bra.

Ibland anförtror nära, kära och även inte så nära, saker till Cosmopoliten. Jag blir alltid berörd och ärligt glad för förtroendet även om jag kanske inte alltid bett om att få veta.

Förtroenden ska man vårda och vaka över, för de kostar på att ge.  På förtroenden kan man bygga  väskap.  Människor som känner mig ytligt brukar bli förvånade över de förtroende andra ger, då de antar att jag har svårt att hålla saker för mig själv eftersom jag gärna pratar. De som känner mig lite bättre vet mycket bättre än så. Pratar, gärna ja, men inte om sådant som inte är mitt att berätta eller som inte jag har lov att berätta. Detta har jag lärt mig genom livets hårda skola.

Ibland springer jag på klarsynta rackare som ser detta bums, de förvånar och imponerar på mig. De vinner ofta mitt fötroende. På kursen jag gick träffade jag en sådan människa, en äldre man (nåväl äldre än jag) som såg detta väldigt snabbt. Björn, jag blev grymt tagen av din klarsynthet.

Idag har jag fått ett fötroende som förvånade mig men som gjorde mig glad.

Nu verkar det som om maken äntligen tar sig lite egen tid som inte går till hus eller företagsbygge. Han ska återuppta sitt körsjungnde som tenor i gospelkör.  Det tycker jag blir bra.

Vad gör man när man känner sig ledsen över något man sett under dagen? Barnen sover sött och maken jobbar framför datorn. Det är fredagkväll. Jo, man slår Jonas Gardell, Sibel Redzep respektive Eddy Izzard på youtube och får sig en dos av lycka. Jag mår lite bättre.

Väl framme vid Reginateatern idag ser jag att Peter Swartling ställt in på grund av sjukdom och ersatts av Kirsti Tomita. min initiala reaktion var, nej vilket antiklimax. Kirsti Tomita var innan idag inte en person jag kände alltför positiva vibbar inför. Nåväl, nu hade jag stuvat om i agendan för att vara där och Suss hade ordnat barnvakt så en trevlig lunch kan man väl ha ändå. Vi tågar in får platser precis vid scenen, äter vår laxpasta och småsnackar.

Då presenteras Kirsti Tomita och en väldigt kort och ytterst stylish kvinna intar scenen och allt stannar. Hon är cool, balanserad, behärskar scenen, håller ett busbra tal, är eftertänksam, bemöter alla frågor trevligt, rappt och intelligent. Hon talade om att "ta skit och göra guld av det". Under tiden fick vi i publiken uppleva riktiga "Halleluja moments" och jag gick därifrån, lite klokare och med en helt ny syn på Kirsti Tomita.

Efter en dag med tappad sug har jag nu tagit en härlig kvällspromenad med en trevlig granne som väntar tvillingar och  våra respektive hundar. Tänk vad gott sällskap, fysisk aktivitet och  andras graviditeter kan göra med mitt humör? Nu mår jag bra igen!  En glad kväll i oktober, helt enkelt.

När jag som liten sov över hos min farmor i Portugal brukade hon alltid bjuda på mariekex och sött färskt te gjort på mynta & citroncest innan tandborstning och nattning. Förvisso emot alla GI-råd men så enkelt gott och bäst av allt var att vid detta enkla kvällsfika vankades det berättelser. Berättelser om hennes barndom, lokala sägner, spökhisorier och släktens förflutna. Det var så spännande, bushemligt och mysigt. Det var bara farmors och mina stunder.

Nu har jag precis bryggt mig en kopp te på färsk äppelmynta från trädgården och kryddat med citroncesten (inget socker, nostalgicraving till trots). Tankarna far bakåt i tiden, till min barndoms somrar i Portugal och de där varma kvällarna under o levante doftade av Magnolia då hundarna ylade mot månen och farmors mysiga röst sjöng " Fui uma vez....".

I somras var det 10 år sedan hon gick ur tiden.

Kommer på mig själv att börja göra mentala "julklappslistor". Äldsta dottern började med sina "kom-ihåg Tomten" ramsor redan i Juni (hon fyllde i Maj). Det måste vara snudd på för tidigt med julklappslistor i September. Fast det är himla mysigt.

Idag har äldsta dottern och jag vaknat tidigt och fixat mysfrukost tillsammans. Nu har vi suttit tillsammans med den minsta och inmundigat en härlig frukost, filosoferat och tittat på solskenet. Maken har åkt tidigt till jobbet efter sin morgonpromenad med hunden. Nu är det dags med påklädning, dagislämning och karriärsanalys. Suburbian bliss - det må vara ute med idyller men jag gillar det ändå.

Idag var det lunch med strålande Suss och hennes lille Carl. Han var ett riktigt litet hjärtegryn, flörtkula delux på 4 månader.

Tillsammans besökte vi Rappnes handelsträdgård i Ulriksdal vilket som alltid var trevligt. Underbart härligt med lysande höstsol över alla fantastiska kompositioner de gjort. Tala om att kittla inspirationen, nu ska barnen och jag ta på oss lämpliga kläder och gå ut och gräva i vår trädgård.


Jo, intervjun gick bra, efter att ha berättat om hur många de intervjuar och hur viktigt det är att de får en perfekt matchning gjorde HR personen en Freudiansk slip och sa "jag ser ju att jobbet skulle passa dig som handen i handsken".  Det blir kanske ett återbesök i Oktober. Och inte mig emot, det var en väldigt spännande tjänst.

En skogspromenad med hela familjen senare är lugnet återställt. Barnen har somnat i dubbelvagnen, allt är rent, städat och vädrat. Nu får maken den lilla chokladasken och de två brödlimporna från XOKO som jag inhandlade på vägen hem.

Tittar lyckligt ut över Edsviken och inser att idag blir ännu en härlig höstdag. I sound like a broken record, för dem som upplevt vinyltiden, men det finns dagar man vaknar upp och inser att levet är till för att levas. Idag är en sådan dag. Få saker ger mig sådan ro som stillheten vid vatten tidiga morgonar.

Nu stundar en solig hundpromenad. Höööööööööst, jag repeterar: jag älskar hösten!!!

Idag mår jag som en prinsessa då fantastiska Lena har vaxat mina ben (nej det gör inte särskilt ont) och gjort en fabulös ansiktsbehandling på mig. Lena på LiteExtra, Du är någonting riktigt extra. Inspireard och glad i kropp såväl som själ lämnar man hennes salong.

Update: Nimbus (hunden) och jag travar nu ut i solen. Hunden smet, så jag travade runt ensam i höstsolen och letade, när jag kom hem var han redan där.

Ibland är jag nästan rädd när jag inser hur bra jag har det. På måndag vankas det en intervju, jag är taggad och tycker det ska bli  kul.

Hunden och jag tog oss en tur runt Falkberget och det är vackert vid "utkiken" i synnerhet nu när hösten är i antågande. Som bekant gillar jag ju den färgsprakande årstiden. Idag mår dessutom kroppen extra prima efter att goa Bea knådat både rygg, nacke, axlar och framför allt min stackars fotled. Hurra för naprapater/massörer till svägerskor! Bea har "magiska" händer och hittar allt som finns i form av spänningar, muskelknutor eller träningsvärk.

Det är med bitterljuv förväntan som jag börjat plocka undan sommaren från barnens garderober, altanen, trädgården och snart även min garderob. Jag älskar hösten vilket kan tyckas lika udda som att ha måndagar som favoritdag, men det känns så härligt med alla härliga färger, hög luft, nya skolmaterial (hmmm, harkel jo, även om man är 36 och ännu inte har barn i skolåldern) och dessutom alla underbara kläder i affärerna. Det är som You've got mail repliken om a bouquet of newly sharpened pencils, en skön känsla helt enkelt. Länge leve hösten.

Han gör det igen. Han visar kärlek på små underbart triviala sätt. Maken tar, under ytterjackan, på sig en av mina stickade ulltröjor. Inte för att han fryser utan för att göra mig lycklig. Tröjan, som fortfarande är småfuktig, har krympt i tvätten och behöver töjas för att bli mysbylsig,  alltså tar min 187 cm långe muskulöse hunk på sig min stickade tunika och vallar hunden runt Falkberget. Love is in the air.

Suburbia is not all bad, au contraire.

Vissa dagar är man lyckligare än andra dagar över sina barn. Idag är en sådan dag. Imorse utspelades följande konversation

T - Mamma vet du?
M - Nej T
T - Ikväll vill jag ha soppa, spenatsoppa med ägg!
M - Då ska mamma försöka laga det.
T - Mmmm

Nu när vi kom hem från dagis utbrast T glatt: Mamma, du kom ihåg spenatsoppan! Det känns i näsan! Det luktar sååå gott.

Nu ska hela familjen äta  spenatsoppa med hackat ägg i kvällssolen. Mumsmysigt.