Cosmopolit

Nu är det strax färdigpackat. Imorgon bitti, läs mitt i natten, bär det av med siktet inställt på Stuttgart. Det ska bli väldigt skönt. Vi är bara borta i tre dagar men oj vad det känns lyxigt. Att få rå om varandra själva i tre hela dygn. Det har inte hänt sedan vi blev föräldrar för 3,5 år sedan.

Idag har min nya mobil kommit. Det är en stor sak med utskjutbart tangentbord. Det är också den första av mina lurar som inte bär namnet Ericsson. Det känns vemodigt och konstigt, fast det är åtminstone inte gamla ärkefiende Nokia som skapat denna nalle. Nu ska vi se om det går att lära sig alla funktioner och åter ha kontoret på fickan.

Som småbarnsförälder lyssnar man på radio i barns sällskap på egen risk. Den äldsta dottern har nu i tre dagar sprungit runt och sjungit "Oh Markoolio, du är så glag och god, hur kan du tro att du är vår nästa idol". Gulligt de första 20 gångerna men charmen har förbytts till mild irritation. Den förlöstes dock just av att låten satte igång och spelas och dottern säger till maken;

-Pappa
-Ummm
-Igår när du låg i min säng?
-Mmmm
-vid nattning
-Mmmm
-Då tänkte jag på Markoolio, för ni är så lika.

Muahahahaha.... maken som alltid tillhört läckebitskategorin av män (Han är snygg.) blev inte direkt överlycklig över den jämförelsen även om det var en komplimang i dotterns ögon. Dock roade konversationen den inte lika snygga mamman.

I eftermiddag åker jag iväg på 24timmars konferens med ledningsgruppen. På tisdag ska styrelsematerialet till VD vara klart och 5 viktiga möten klaras av. På onsdag går mitt första konferenssamtal med alla i min organisation för att gå igenom the latest and greatest. Dessutom är jag dubbelbokad med tvenne kundmöten. Båda viktiga men jag har nog redan bestämt prioriteringsordningen. Som löken på laxen ska jag försöka klara av två internrekrytering och en avpolletering. På torsdag bär det av till  södra Tyskland, med maken utan barn för julmarknad, mys och shopping. På söndag morgon kommer vi tillbaka och då är det julkonsert med makens gospelkör. Puh! Reminder to self: this is a ratrace I have chosen to run.

Igår kom svärmor hit. Det är så skönt. Veckan som kommer hade inte gått ihop annars.

Maken och jag skulle egentligen gått på middag hos goda vänner som kommit på utlandskontrakt till Sverige från Portugal och Brasilien men det blrv tyvärr inställt pga sjukdom. Istället fick vi gå ut på tu man hand (gulligt gammalt uttryck) och äta på Edsbacka Bistro. Det är verkligen välbehövligt att återupptäcka varandra under småbarnsåren. Tyvärr håller Bistron en ojämn nivå med många tråkiga rätter och delvis oengagerad personal. What truely mattered was that we got our candel lit dinner and could focus on nohing but eachother,

Presentationen och mötet gick bra.

Morgondagens presentation sitter förhoppningsvis. Jag ska upp om knappa 5 timmar, det är nu det känns att jag inte är 17 längre.

Att börja ett nytt jobb är som att tentaplugga fast nu får man lägga in fler faktorer i ekvationen, dagislogistik, tålamod och pedagogiska krav från sig själv i föräldrarrollen och insatserna på ett jobb är lite högre. Tentor kunde man ju alltid göra om, livet ger en allt som oftast inte den möjligheten.

Många intryck att bearbeta efter att ha landat i en ny organisation dessutom är det full fart framåt (ja dvs jag hoppas att det är framåt) men kul har jag. Första kundmötet gick bra, första kontraktsskrivningen sker på tisdag vilket blir en god referens då det är ett genombrott i ett nytt kundsegment. Nu ska jag dessutom rekrytera - det är som ett barn som blivit lössläppt i en godisbutik.

Igår sammanstrålande vi igen, kvinnorna som bytt dinkilivet i London mot småbarnslivet i Sollentuna. Över god mat och dryck på Edsbacka Bistro samtalade vi om stort och smått, skrattade, lyssnade, inspirearde, uppmuntrade och peppade. Det som äntligen fick oss att göra slag i saken och ses var firandet av mitt nya jobb, nu ska vi dock lägga in detta som en återkommande punkt i kalendern.

Lotta och Helena, stort tack, you are still absolutely fabulous.

Occasionally suburbia offers nights out worth writing home about.

Idag hamnade jag återigen i sur bilkö i en timme till jobbet. Värst av allt var att militären var ute och övningkörde med flera breda fordon med saftblandare blinkandes på taket. Till råga på allt lyckades ett sådant fordon smälla med en personbil, tack och lov inte min. Men hur är det ställt men förnuftet inom försvarsmakten om man varje vecka ska ut i huvudstadens rusningstarffik och förvärra läget? Har man inte missförstått sitt uppdrag då? Resonemanget kanske går som följer; "eftersom vi inte får lika mycket kosing från statskassan nu ska vi minsann påverka nationalekonomin negativt i motvarande utsträckning". För vad kostar inte dessa köer, både i ekonomiska och miljömässiga termer? 

God morgon, nu är äntligen en ny härlig vecka här. En ny vecka att fylla med upplevelser.

För att kurera hosta och försöka undvika influensans utbrott trycker jag nu ner huvudet i kudden och säger god natt, sussa sött.

Jag har tidigare redogjort för någon av mina fördomar. Nu har jag blivit medveten om ytterligare en. Sorgligt nog har jag inte blivit överdrivet impad av senaste världsrekordsviten i simning. Min första spontana tanke har tyvärr varit: "killen måste vara dopad". Jag skäms över tanken, men den vill inte ge med sig. Så långt har min tilltro till fantastiska idrottsprestationer sjunkit att jag inte 100% vågar tro att man kan åstakomma dessa resultat utan doping. Jag vill så gärna mota bort tvivlen och tro att det är "rena" rekord.

Eftersom maken, lilltös och undertecknad har annalkande förkylningar hämtade jag hem Japansk mat. Tjejerna och Samuel valde Yakisoba respektive Yakiniku medan maken och Frida tog Sushi, själv åt jag en mycket bra Sashimi. Lat? Ja kanske det, men det känndes som ett behagligt alternativ till att smitta ner alla närvarande med hostningar i matlagningen.

Efter att småttisarna droppats för en kort påhälsning hos sin underbara mormor tog vi en sväng om Barkaby Outlet, precis som förutspått var parkeringen smock men väl inne på området var det helt OK. Enda stället som stötvis var tjockt med fyndsugna människor var FilippaK som hade extra 30% rabatt för att fira 8-år som märke. Fyndade kappa, kofta och jeans, allt i svart.

7000 steg senare packade Samuel, Frida och jag oss in i Minin med alla våra kassar och styrde kosan hemåt mot en krasslig make. Plockade upp två överlyckliga tjejer som hade "degat" med mormor, dvs lekt med modellera och knådat ihop en pingvinfamilj. Både min mamma och hennes två äldsta barnbarn var strålande glada, töserna slocknade i bilen på vägen hem.

Fridisen vill till Barkaby outlet så vi ska nu ta oss dit och ber en stilla bön om att inte hela suburbia tänkt samma tanke.

Just i detta ögonblick vill jag rymma från suburbia. Ibland kan jag faktiskt förstå folk som går ut för att köpa tidningen och aldrig kommer tillbaka utan flyr till främmande land. Jag får febrilt intala mig själv att jag valt detta liv själv. När en 3,5-åring gråter så det sprutar för att bilderna som jag just tagit med digitalkameran bara visar en ledsen T och hon skriker ta "mamma, en glad bild" känns det lite tröstlöst.

"Jesus Maria" (uttalat schezus Maaria) som spanjoren skulle ha sagt.

Så nu har jag skrivit av mig känslan och det känns lite lättare.

I onsdags var jag på ett toppenseminarium genom ett chefsnätverk jag är med i, det handlade om kulturförändring i organisationer. Osunda respektive sunda kulturer och hur man kan identifiera dessa. Det var som skrivet ett kalasbra seminarium och motiverade mig ordentligt. Dessutom träffade jag flera kollegor från förr.

Torsdag och fredag sprang fram i full fart, mycket jobb, massor av ny information att bearbeta, maken VABade i fredags sedan dök hans äldsta brorsbarn upp för att besöka oss i helgen. Det är alltid lika trevligt när Frida och Samuel är här.

Idag har jag strukit en gigantisk hög med tvätt, lagat mat, gått promis med hunden och sovit välbehövlig middag. Jag hoppas kunna rapportera mer och bättre framåt.

Idag var min tredje dag att betrakta en ny företagskultur som är både främmande och bekant. Det finns saker som är småputtrigt mysiga, vasst bra och sedan finns det saker som känns inflexibla och tråkiga. Jobbet som sådant verkar kul men jag känner verkligen att jag börjar från noll och ska bygga upp saker runt om mig. Det finns bra människor och det ska bli kul att fixa detta.

Tempohöjningen i mitt liv är påtaglig. Det är så mycket jag måste hinna, jag måste lära mig, jag ska prestera och jag har ännu inte vant mig vid att inte vara kvinna över min egen tid.

Som ett ljusbloss i novembermörkret var Jonas Gardells show på Cirkus i gårrkväll ett gott val. Högt och lågt, yta och djup, glädje och sorg, allt väl sammansatt till en balanserad och underhållande upplevelse. Hans skärpa och genialitet finns kvar i texterna, han behärskar dramaturgin till fulländning  men med kontrollen förlorarar man det bräckligt sköra som jag tidigare berörts så djupt av. Jag saknar den skadskjutna fågelungen Jonas Gardell på scenen, idag är han en hel, trygg och älskad människa så desperationen som tidigare grep tag och gav nerv åt uppträdandet finns inte kvar. Det unnar jag Jonas Gardell, även om publiken inte får samma emotionella upplevelse.

Lämna på dagis, bilkö, börja nytt jobb, nervöst, kul, halvdags ledningsgruppsmöte, prestationsångest, trevligt, tät traffik, byta kläder, fixa morgondagens kläder, iväg till Cirkus för att se Jonas Gardell, hämta töser hos mamma, magsjuk make. God Natt.

Uppdaterar mer imorgon.

Nu ska jag natta mig själv, alldeles för sent. Har precis varit ute med vår hund, något som maken vanligen gör men då han kände sig ynklig valde jag att ta lilla rundan. Detta trots att jag är småskraj hela tiden, this my darling is called love. Nu får vi se om jag kan sova ordentligt eller om jag kommer att snurra runt och fundera på morgondagens begivenheter.

1. Börja nytt jobb
2. Gå på Jonas Gardells show på Cirkus

Maken blev firad med frukost på sängen, sång, choklad och presenter. Han fick saker han ville ha och som jag tyckte han var väldigt stilig i. Fåfänga män kan vara underbara, åtminstone min egen. You're so vain, I bet you think this blog is about you.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb, pirrigt och förväntansfullt. Äldsta dottern har redan berättat hon ska ha kjol och bruna kattröjan imorgon när hon går till dagis  så det ska jag nu plocka fram medan den lilla och jag ännu inte har bestämt oss. Shit, vad ska man ta på sig, wanting to be sharply dressed but still friendly? Det kommer att vara viktigt att göra ett gott intryck, innan de faktiskt lär känna mig och får reda på hur hemsk jg egentligen är. Skämt åtsido det vore trevligt att känna sig väl till mods när jag tågar in på det nya företaget.  Kjol, klänning eller byxor? Det är frågan mina döttrar får på kvällen innan nattning när vi tar fram morgondagens kläder. Nu behöver jag bestämma det själv. Jag kanske ska låta äldsta dottern besluta åt mig?

Efter att åter haft en matlagningssöndag är allt nu på sin plats, rent och undanplockat. Barnens nattning i full gång med maken och jag sitter ner och känner mig som en ballong som luften gått ur. Puuh.

Underbare maken byter däck på min bil, meckelimeck så har min lilla röda blivit vintersäker. Väldigt genusstereotypt, I know, men jag är inte mindre tacksam för det.

Nu kan farsdag infinna sig, allt är inhandlat och förberedelserna klara. Det är lite mysigt att pyssla när man har vinterkänningar.

Utanför fönstret är det vitt av snö så lillstumpan har traskat runt hela morgonen och sagt "Tonten kommer".

Huvudvärk, god natt värld.

Ikväll har vi haft fredagsmys med lillkusinen Ophelia och hennes mysiga mamma Bea. Mycket småplock, råkost på italienskt vis, brasilianska ostbröd, hummus, mini mosarella, diverse kallskuret innan vi körde ruccola/avocado/ cherrytomat/parmesan-sallad och hemlagad pizza, avslutade gjorde vi med Gino och vaniljglass. Nu är jag både mätt och matt. Mycket småplock innebär dito fix och jobb, även om det är kärt besvär. Snart är det nattedags för trötta mamman.

Det ringer på dörren men det var inte UPS utan blomsterbudet som kom med en mycket söt bukett från min nya chef hälsandes mig välkommen till FÖRETAGET. Jag blev alldeles väldans rörd och ännu mer taggad inför måndag.

UPS, du är i mina tankar, UPS mitt hjärta det bankar.... du får mig alltför lätt ur balans. UPS, where art thou?

UPDATE I: UPS anlände 13.54 och tullen är betald.

UPDATE II: Den sitter perfekt!!!! Yippei!

Efter millenieskiftet var vi trenne jämngamla kvinnor som jobbade at 1 St James' s Square och umgicks quite tight. My then partners in crime har nu till min stora glädje bokat en kväll i nästa vecka när vi, numera slitna småbarnsmammor i Sollentuna, ska ut och fira min nya tjänst. Vi är nog mindre glamorösa, mindre stylish men lika ambitiösa, mindre oskyldiga och framför allt har vi fortfarande fantastiskt kul i varandras sällskap. One for all, all for one, kind of St James's musketeers - that would be Helena, Lotta and Sandra.

Idag handlade jag en hel outfit till den äldsta dottern i storlek 116, OMG vad hon börjar bli stor, min fantastiska stjärnöga.

Nu är jag mer än lovligt sängsugen. Jag vill sova som om jag inte skulle behöva tassa upp och eventuellt trösta/lugna någon inatt, hur gosigt den än är but a mother's got to do what a mother's got to do.

UPS dök aldrig upp, de hade missat att packa mitt paket idag och upptäckte det först 17.37......ahgrrrrrr vilket innebär att min sista dag i "frihet" dvs innan jag återupptar mitt yrkesverksamma liv skall tillbringas väntandes hemma. Jag hade mycket hellre gått på Naturhistoriska med Christina, Tyra och töserna eller åkt till Barkaby outlet med Jenny-Ann eller åkt till "butiken på landet" med Lotta. Alternativen var flera och lockande, nu blir det plock, städ och fix hemma istället innan fredagsmys ska fixas för lillebror med familj.

Jag ogillar tullar. Handelshinder är protektionistisks och vederstyggligt, det skapar friktion mellan människor som vill handla med varandra. Detta på tal om att jag strax ska betala tull på min klänning. Detta gäller alltså inte biltullar utan handelstullar.

Tullar av miljöskäl eller som sanktioner mot ickedemokratiska stater, well then its a completely different ballgame. On the other hand maybe that is how I am supposed to see the import-duty I am about to pay on goods from the US. A country in warfare...

Hur många extrakuddar behövs för att kunna transportera hem dagiskompisar? Maken och jag har insett att vi nog behöver inhandla 3-4 stycken. Sagt och gjort, det blir en tur förbi Barkaby idag.

UPDATE: Det bidde inte Barkaby utan Claes Ohlsson i Stinsen för två extra bälteskuddar (nu har vi 4) för jag har bråttom hem, UPS ska komma med min DvF.

Gårdagens tur till staden var givande. En god lunch med inspirerande sällskp samt trevlig träff med en del av människorna från kursen. Jag älskar hattar och utökade mitt innehav med 2 baskrar, en knalligt lila och en ulligt körsbärsröd.

Det blev också litet av ett stresstest, försökte mig på att använda tunnelbana och buss kombinationen men har insett att med Danderyds kommuns infartsparkeringspolitik inte gynnar oss Sollentunabor på "fel" sida Edsviken. Det blir helt enkelt game over och biltransport för mig fortsättningsvis. Jag föredrar tunnelbanan men utan någonstans att parkera bilen utan att få böter eller bli ruinerad går det dessvärre bort.
 

En härlig morgonpromenad med hund i gott sällskap är något jag kommer att sakna när ekorrhjulet börjar snurra nästa vecka. Dagens sådan var mycket trevlig och då inte bara för att jag fick en härlig röd-vitrutig boomerangskjorta i födelsedagspresent innan vi gav oss iväg. Lotta har förmågan att få människor att må bra och tro på sig själva. Hon är både rackarns trevlig och supersmart. Dessutom är hon skitsnygg, tur att jag inte är lagd åt det avundsjuka hållet.

När kylan nypt mig i kinden blir de så där rosröda när man kommer in i värmen. Vi får väl se hur snygg make-upen nu blir, cause I'm going to dosh myself up for a nice lunch with Rubina and reunion of the Human Element course.

Kollade just nyheterna och då rapportera man om politiker som fått mail som skulle gått till en namne med annan partitillhörighet. Sossarna som skickade mailen fel uppvisar djupt indignerade ansikten men WTF, som avsändare får man väl ändå ha koll på vem man skickar sitt e-mail till och att adressen är rätt? Har riksdagsledamöter samma namn får man väl uppmärksamma detta vid tillträdandet och e-mail adresser därefter. Dessutom har damen som fått de feladresserade mailen upplyst avsändaren om detta redan för ett år sedan, att "nyheten" kommer ut nu är nog ingen slump.

Att peppa andra människor gör mig peppad. När man genom samtal kan få människor att tro på sig själva lite mer och känna sig sedda så mår jag bra. Det är som om den positiva kraften växer om man delar med sig av den. Det kanske låter lite flummigt, so be it. Pepping peppar, både pepparen och peppade. Pepp!

Nu bokar jag en lång week-end trip för bara maken och mig i sydtyskland under första advent. Julmarknad, outlet-shoppande och spamys, vad mer behövs?

Nu är det grått så det räcker. Får peppa upp mig med att jag ska få träffa mina kurskompisar från The Human Element i morgon. Annars pyssel,knåp och fix eftersom jag börjar jobba på måndag.

Efter en synnerligen lugn dag har äldsta dottern beordrat mig att sortera pärlor efter färger. Nu har hon under skratt och stånk (när pärlorna trillar i golvet)  producerat ett grönt, ett turkost och ett glittrigt halsband. Dags för dusch, pyjamas, tandborstning och sagostund för mina sessor. Natti natti.

Har just tillbringat över en timme i telefon med en kompis som bor utomlands och det var så roligt och inspirerande. Hon är verkligen en människa som ingjuter mod i sin omgivning, mer sådant behövs.

Igår hade vi barnvakter och åkte iväg på en mycket god väns 40-års kalas som började på El Diablo. Det var a true walk dowm memorylane då många av vännerna från studietiden dök upp. Goda drinkar, glad stämning och mycket trevliga människor, allt detta borgade för en toppenkväll. Fortsättningen följde på Lemon vilket inte var ett hak i min smak, tala om att känna sig stenålders.

Tillsammans med födelsedagsbarnets två systrar förflyttade jag mig raskt till Vinoteket (now this is a place according to my taste) och skvallrade mycket och länge, främst om födelsedagsbarnet, (om du bara visste Stefan). Min mycket "trötte" make dök också upp, vi gav upp strax efter midnatt och blev hämtade av min älskade far (tala om tonårs-revival). En mycket trevlig kväll var till ända, men vi hade ju inte riktigt painted the town red. Fast det kanske är åldern som tar ut sin rätt, eller småbarnsåren, eller har vi bara inte vanan inne. Hursom hade jag klätt mig helt i lila, truly purple rain för att gratta Stefan.

Idag har födelsedagsbrunch på Villa Källhagen avnjutits med familjen, mina föräldrar och morbror följt av Djurgårdspromenad och Kaffe med Xokotårta hemma. Väldigt avkopplat och trevligt, något man borde göra ofta helt enkelt.

Att den fjärde statmakten, ej folkvald och utan transparans, granskar de folkvalda är en del vår demokrati. Makten tarvar förvisso granskning men så gör också granskarna och deras ägare. Fast var går gränsen för granskningens nytta, allas väl och skadan man åsamkar. Erroderat förtroende för både medier, politiker och statstjänstemän gagnar ingen. Inte heller är alla lika inför granskningen, kön, ursprung eller sexuell läggning skärper journalisternas eggar, de blir vassare ju längre den utsatte befinner sig från den gängse normen. Det är ju ingen vettig människa som idag utsätter sig för att bli politiker, att få hela sitt liv uthängt, till ringa ersättning (ja de tjänar miserabelt jämfört med det privata näringslivet) och dessutom till ett eftermäle som antningen är åtlöje eller glömska. Vilka blir kvar på politikens arena? Politiska broilers, galna idealister och mindre än medelbegåvade? Fast varje land har den ledning och styre det förtjänar så vi kanske inte förtjänar bättre.

Nu har min älskade trio (make och tvenne döttrar) "lussat" för  mig. Maken hade fixat och ordnat, nygjord latte, tänt ljus och kom med 20 gigantiska långa Grand Prix röda rosor, en bukett röda amaryllisar, en Halloweenbukett med röda rosor, gerberor mm, Xoko chokladpraliner på tallriken, 4 Filippa K muggar, makens egendesignade halsband och dito örhängen med pärlor, soffpuff, väggdekoration för ljus och den bok som står högst upp på min att-läsa-lista. När han gör saker gör han dem med besked. Sjöng duktigt gjorde de alla tre också. Det blev ju underbart, all ågren är som bortblåst. Maken lyckades dessutom hitta på presenter som inte fanns på min framkrystade önskelista men som gjorde mig ohemult lycklig.

Den äldsta hade inte sovit på dagisvilan idag och var trött så in i bingen när vi kom hem att allt var fel, fel, fel som Brasse skulle ha sagt. Hon ramlade ihop i en hög och somnade i soffan direkt efter middagen. Nu är hon det sötaste söta. Zzzzzzzzz

Jag gillar tecknade serier. Om jag vore en seriefigur skulle jag välja att vara Nemi, inte bara för likheten utseendemässigt.  Under studietiden och tonåren var favoriterna Calvin & Hobes, Gaston och Asterix.

Idag har jag promenerat hunden två gånger i höstsol och Jenny-Anns goda sällskap samt blivit bjuden på riktigt god lunch av Christina. Det var härligt att höra två förväntasfulla kvinnor som tillsammans väntar 4 barn. Det är verkligen något att glädjas åt, the joyfull bliss of pregnant women.

Idag hämtade jag fyra småtjejer på dagis istället för två. Dessa varelser i åldern två till fyra år var dundertaggade inför en eftermiddag av bus och kul. Rent logistiskt fungerade det över förväntan och samtliga klarade 4 timmar tillsammans utan tårar, ilska eller missöden. Det var två syskonpar som för första gången umgicks som just det. Gästerna uppförde sig med den äran och mina busfrön var tillika goda värdinnor. Det var fantastiskt kul med fyra små människors resonemang, funderingar och lekar.

Nu känner jag mig dock som en våt trasa, trött, knappt urkramad och lealös som mormorsmor skulle ha sagt. Lugnet efter stormen är njutbart.

Det finns en plats på detta klot där jag ofrånkomligt blir urirriterad, IKEAs parkeringar. Det som fullständigt får det att krypa i skinnet är när människor utan barn i bilbarnstol ställer sig på familjeplatserna eller när folk "permanentparkerar" på platserna klart och tydligt markerade för ilastning. Detta fenomen har jag inte sett någon annanstans än i Sverige.

För mig är det ett tydligt tecken på att människor blir mer respektlösa mot sina medmänniskor och endast fokuserar på sig själva. Under de 20 minuter jag med varorna väntade på Lotta som med barnvagn älgade iväg för att hämta sin bil (som hon fått ställa mycket långt borta från familjeparkeringarna) studerade jag människorna. Under denna synnerligen ovetenskapliga studie kunde jag konstatera att beteendet endast fanns hos medelålders svenska män och kvinnor (läs 40-talister) som jag skulle beteckna som lägre medelsvensson. Inga unga, riktigt gamla, småbarnsföräldrar eller invandrare, dessa vandrade alla långa vägar till och från sina bilar. Let's call it the walk of decency.

N.B. trots att det var en torsdagsförmiddag fanns inga familjeparkeringsplatser eller ilastningsplatser lediga. Svensk handel tuffar på bra.

Idag är det grått och då ska Lotta och jag ta oss en sväng till IKEA för att göra höstmörkret ljusare och lättare att uthärda. Kanske springer man på en favvobloggare när man är där, wouldn't that be a treat. Innan dess ska hunden och jag ut i skogen.