Cosmopolit

Ikväll är jag smågrinig, sur och allmänt miserabel. Känner mig som en blekfet flodhäst med IQ badboll med ont i halsen och rethosta. Nu säger jag natti natti and sweet dreams.

Idag var jag på en mycket trevlig lunch i området där jag bor. Alla som var där var mammalediga mammor och deras minsta avkommor. Jag var den enda hemmavardande som deltog utan barn och det kändes märkligt, som att komma "felklädd" till en fest. Nu menar jag inte att barn är accessoarer utan att det kändes som om något fattades mig för att passa in. Känslan förstärktes ytterligare när alla satt och talade om att det vore såååååå trevligt att skaffa ett tredje barn. Jag var den enda som protesterade att två räcker fint för mig. Det är sant, jag trivs med vårt gemensamma liv och önskar inte någon utökning av familjen dessutom ska det bli underbart skönt att börja jobba. Jag är inte skapt för ett hemmaliv, jag skulle bli en förfärlig hemmafru/hemmamamma och det vore synd om mina barn och min älskade make om jag inte hade ett utmanande jobb att gå till.

Har antagit utmaningen av en cool prälle som har en mycket bra blogg att berätta sju sanningar om mig själv. Jag har antagit att det ska vara sådana som inte är helt bekväma att erkänna. Jag:

• Prokrastinerar allt för mycket
• Tycker kesella och yogurtglass smakar bläää
• Får knölar/knutor i nacken när jag överstressar
• Tycker inte om gula blommor
• Har tidvis drivits av revanshlust mot gamla mobbare
• Imponeras ohemult av andra människors kunnande och kunskaper
• Har mindre bra fördomar mot 40-talister (jobbar hårt på dem) och rökare

Det finns företeelser som jag blir irriterad på, idag är det;

• Häxjakten av Ulrika Schenström, det hade inte varit samma ramaskri om det gällt en man (såvida han inte pussat en man). Fördomarna styr som alltid mediernas dom. De tuffaste dreven under de senaste åren har alla drabbat kvinnor i politiken, att vara kvinna och vilja ha makt sticker tydligen i ögonen på dagens journalister.
• Att de 8 kamerorna var ur funktion när Café Operas dörrvakt misshandlade en gäst (fel, fast han var Djurgårdare). Helt säker hade det varit tvärtom om man hade velat bevisa motsatsen.
• Att det finns vaccin mot livmoderscancer, men inte erbjuds kvinnor i Sverige utan att man ska behöva söka efter det själv.

Vilken underbar morgon! Kallt, högt i luften, fantastisk färgprakt och solsken, nu vankas långpromenad med hunden. Abret är att jag har rassel i rören, rethosta och lätt snörvel vilket inte var beställt.

UPDATE: Vackert var det. Busensson (smeknamnet på vår boxer) lekte med två glada hundar, vi såg rådjur, träffade Lotta och hade en mysig tur på Falkberget och i Kvarnskogen. Bäst att passa på innan SKANSKA sätter igång och bygger sönder kammen.

När jag avvecklar mig själv som yrkesverksam tänker jag studera och nu vet jag vad, etnologi, dvs studiet av människan som kulturvarelse.

Nu har jag lämnat mitt gokännande till kommunikationschefen. Imorgon offentliggörs min nya tjänst på det företag jag ska börja på. Nu börjar nervositeten kännas. Skräckblandad förtjusning är en känsla jag refererat till förrut och nu är den väldigt påtaglig. 

Nu känner jag för att sätta igång med diverse pysselaktiviteter. Höstmörker har den effekten på mig. På min lista står;

• Lapptäcke till den yngsta (den storas med 6x6cm lappar blev klart i somras)
• Fotoalbum/scrapping
• Smyckestillverkning
• Julpyssel
• Brodera
• Julkort

Alternativen är många så nu är frågan vilket av ovan ska jag återuppta skapandet av? Jag har det mesta av materialet till samtliga så det fungerar inte som utslagsmetod. Gissningsvis tror nog inte många i min bekanskapskrets att jag pysslar med dylika ting eftersom jag utåt sett varit an actionchick, pysselnörden i mig har bara levt i smyg.

-Hej, det är bara jag igen.
-Hej, det är inte så bara.
-Föredrar du gitarrer eller körsbär?
-?????
-från Marc Jacobs....?
-Det skulle du ju inte gissa?

-Hej, det är jag igen.
-Hej, vad är det för skillnad på matlasserat och plisserat?
.....

Maken ringde nyss och undrade;

-Du det här Max Sport, mest Max, Sport Mara...?
-Du menar SportMax?
-Var finns det?
-Max Maras butik på Birger Jarlsgatan.
-Storlekarna är de vanliga?
-nej, de kör italienska storlekar, en 38 är 42 i deras storlekssystem. Italienarna kör fortfarande gamla orginalstorlekar medan vi här uppe i norr i takt med ökat välstånd gjort våra storlekar större, två gånger.
-Va, har man ändrat storlekarna, varför då?
-Lång historia, kvinnors lust att känna sig små kombinerat med handelns lust att sälja kläder, vi kan väl ta det ikväll?
Älskar Dig.
Älskar Dig.

Det låter som om någon planerar födelsedagspresenter....

En gång, ingen gång - två gånger en vana. Jag har då nu fått en vana att hålla med Linda Skugge. Hennes inlägg om föräldraransvar var i mitt tycke lysande. Väljer man att skaffa barn, väljer man också ett ansvar för sin avkomma. Det är ofrånkommligt, handling följs av konsekvens.

Igår kväll var jag på trevligt smyckesmingelparty hos Annika på Annorlunda Små. Spenderade friskt på smycken, maskeradkläder och leksaker för att fylla julklappssäcken. På vägen hem finner jag att min mini blivit lappad. Detta är min tredje p-bot i mitt liv och det var så onödigt klantigt. Efter 22 gäller inte p-skiva utan då måste man stoppa i slantar i automaten vilket jag fullständigt missat.  My mistake, I could have bought a (yet another) bracelet for that money.

Det känns dock bra att nu ha alla 48 adventskalenderspresenterna inhandlade till mina pyren.

Idag är det riktigt ruggigt regnigt och grått höstväder, perfekt för mysiga inomhusaktiviteter. Helt klart underskattat är när man får kura ihop, tända ljus och mysa. Det ska vi göra i kväll.

När jag var liten var årets näst mest magiska dag min födelsedag. Förstaplatsen innehade julafton och bronsplatsen skolavslutningen, även Lucia, uppropsdag, skolans maskeraddag innan julledighet var magiska under min barndom. Idag har jag uttalad ågren inför min födelsedag, inte för att bli äldre det skrämmer inte, ännu. Det som stör mig är att jag själv skapar förväntningar, förväntningar som alltsom oftast inte uppfylls. Ska jag sluta ha förväntningar? Sluta vilja bli överaskad? Sluta vilja bli sedd?

I helgen har jag bakat och lagat mat så det stått härliga till. Nu är jag urtrött och alldeles för mätt. Känner mig som en späckad gris. Jag misstänker att mina energiska köksaktiviteter är någon slags reaktion på att jag snart kommer behöva gå in i ett ekorrhjul som ska snurra fort och då inte hinner ägna lika mycket tid åt familjeliv. Istället för att sätta mig och berätta sagor, ta skogspromenad med mina telingar eller hitta på något annat familjemys ställer jag mig och bakar pajer, banankakor, marinerar lammstek, gör pumpasoppa för ett kompani och exellerar i kökskonster. What's wrong with me? Vad i hela världen har hänt med den tonåring som inte ens vilda hästar kunde få att prestera minsta lilla i kökregioner? 20 år senare och jag har fullständigt fallit in i en medeltida kvinnoroll. Usch!

Idag fick jag trevligt besök av hjälten Helena med hennes minste som blev hårt uppvaktad av mina två framfusiga döttrar. Helena som haft det hett om öronen på sistone på jobbet (helt utan hennes förskyllan) verkade ändå skönt jordad och hade välförtjänt njutit av veckan i Tokyo. Reseberättelsen väckte lusten att resa tillbaka till uppgående solens land och dess häftiga huvudstad.

Har lite huvudbry, som belöning till mig själv för att jag landat ett jobb jag vill ha med schysst ansvar, en tillsynes bra chef på ett företag med bra ägare samt med OK ersättning funderar jag på att beställa en klänning från N.Y. Frågan är om jag vågar lita på storleksguiden på internetshopen. Jag är fullt medveten att det under rådande mediaklimat är helt politiskt inkorrekt att skylta med konsumtion men jag VILL ha detta plagg och jag tror att det skulle passa mig alldeles utmärkt.

Vid upprepade tillfällen framstår jag som utomordentligt präktig och kontrollerad men ibland freakar jag faktiskt loss, och då gör jag det med besked. Tänkte nu lista några tillfällen bara för att fila bort duktiga flickan stämpeln i pannan eller snarare i bloggen. Jag har;

• Hoppat över framrusande godståg med snowboard
• Varit så nära att drunkna att andningsreflexerna slagit till och jag andats H²O, vid 4 olika tillfällen
• Gått ensam hem från nattklubb till hotell genom São Paulo stad klockan 4 på natten
• Ätit skaldjursbuffe utomhus i Elfenbenskusten
• "Frivilligt" besökt Tegucigalpa (Honduras) mitt under Mitchkatastrofen, visseligen i jobbet
• Förhandlat telekomkontrakt i Nicaragua när motparten haft ett skjutvapen (pistol) liggande på bordet
• Kapsejsat med katamaran, suttit fast som kränggast, uppochner med huvudet under vattenytan
• Tagit dykarcert tillsammans med klaustrofobisk make på Zanzibar, då dykt med honom och hajar på mer än 30 meters djup
• Raftat i Chile i så vild vårflod att kollega slängdes ur gummiflotten och höll på att stryka med
• Snowboardat i lavin (ofrivilligt och var inte heller den som satte igång den)

...nej det där räcker nog innan präktighetsstämpeln övergår till urblåst idiot-märkning.

Berättade jag att jag tackat ja? Till ett nytt jobb? I mitten på November börjar jag mitt värv igen, det ska bli underbart roligt och skitläskigt.

Står i godan ro i köket och bakar smulpaj och förbereder lammstek med pumpafluff och palsternacksdito (äckligt husmoderligt, jag vet)  när jag slänger ett getöga ut genom fönstret och ser min 3,5-åring uppe på en stege HÖÖÖÖÖGT uppe i luften. Maken står nedanför och är supercool. Jag smyger ut tar foton och får ett "Mamma jag ser inte Mariannelund men nästan dagis" ropat till mig från ovan. Varför är vi mammor så mammigt hariga medan papporna så kartiga? Är jag hönsmammig som blir alldeles så där "men kom genast ner därifrån" fånig som min mamma var när jag var liten?

Hur som åker vinter/julbelysningen upp i trädgården as we speak, men fortsättningsvis med barnen på marken.

Ikväll ska jag med en kompis på en inspirerande (I hope) mammakväll med bland annat en föreläsning av Louise Hallin, mingel och musik. Skönt med något som påminner om myssidan av mammaskap när fokus har varit på karriär de senaste dagarna. Det är bla fantastiska Annika, ännu en fd kollega som tagit sin Mats ur skolan, som är med och anordnar evenemanget.

UPDATE: Det var mycket trevligt och Louise Hallin var fantastiskt underhållande,skärpt, iniktsfull med en stor portion humor. Dessutom träffade jag en av mitt livs hjältar Birgitta Skarlöv, barnmorska som gjorde all skillnad under min andra graviditet.

Avskyr att vara en "duktig flicka", trots att jag varit just det under större delen av mitt liv. Det är väldigt få avvikelser från the straight and narrow som kan tillskrivas Cosmopoliten, hur gärna jag än önskar att så inte vore fallet.

Idag kom jag på mig att gnissla tänder åt en annan hurtigt "duktig flicka".  Tränar cirkelträning i god duktighetsanda och ser en kvinna, marginellt äldre än jag kliva på banan och utföra alla övningar energiskt men ändå kontrollerat. Hon genomför varje rörelse snyggt, balanserat och äckligt perfekt, precis som jag själv stolt brukar försöka göra. Min irritation stiger, inte med denna för mig okända kvinna utan med mig själv. Varför måste jag hela tiden göra rätt saker rätt. Varför kan jag bara inte låta mig freaka ut och vara flakie om än bara för en stund. För vem lägger jag ner energin? Varför? Vem blir lycklig av det?

Det är dags att jag låter den duktiga flickan i mig gå på plankan och fortsätta styra skutan som är mitt liv efter maggropskänslan istället för alla duktighetsideal jag prackat på mig själv. Det blir roligare så.

Hakar på Minna och Linda K och listar 8 saker med låg sannolikhet att man får se mig med/görandes/ätandes:

• orange och/eller kaki
• brysselkål
• äppelmos
• furuinredning à la sportstuga
• volkswagen
• gravid (never again)
• fundamentalistiska rörelser
• Campari

Jobb I är mitt om jag vill ha det. Det vill jag ju, men jag skulle vilja ha lite mer för det. Varför är det så att mycket vill ha mer?

Ibland går tiden låååååångsamt, seeeeegt seeeeeeeeeegare väntan.

I vissa avseenden är jag lyckligt lottad. Jag har människor omkring mig som jag tycker om och som plockar upp mig när jag känner mig nere. Idag har jag, helt oplanerat, lunchat med härliga Christina som får mig att må bra. Vilken vis och energirik kvinna! Under eftermiddagen blev det en spontan hundpomenad i skogen med ytterligare en feelgood kvinna av rang, läckra Lotta longlegs. Feeling much better with myself and the world, I am now off to pick up two fabulous rugrats, my darling daughters.

Så var ännu en intervju avklarad. Nu väntar jag besked på mina båda möjligheter och det är inte mitt forte, att vänta. Otålig som jag är vill jag veta, NUUUUUU. Duger jag? Är jag rätt för utmaningen? Just nu ligger dessutom inte bollen hos mig utan hos de potentiellt nya arbetsgivarna och hos mina referenser och deras välvilja. Tänk om jag missbedömt allt? Tvivel som maler är något jag inte gillar och något jag brukar skaka av mig fort och hyfsat lätt, men inte just nu.

Lunchade med inspirerande och levnadsglada Rubina idag, what a rush. Tala om att motivera sin omgivning, tack.

Träffade sedan karriärscoachen med stort K, hon har varit på välbehövlig semester och hjälpte mig idag att prioritera mellan två väldigt spännande alternativ som jag kanske har framför mig. Fantastiskt!

Nu stundar hundpromenad i skogen och hämtning på dagis.

Lotta ringde och berättade att headunterföretaget för jobb I ringt och tagit referens på mig. Nu gäller det, jag har valt 4 personer som känner mig och som sett mig som den jag är och nu hoppas jag att de tycker att jag duger.

Efter töserna lämnats iväg för mys hemma hos mormor och morfar var det makarna Cosmopolits tur. Hela dagen hade vi pysslat och fixat så när kvällen närmade sig blev det lite av ett rally att hinna göra oss finare för en tur i minnernas kvarter. Maken hade bokat bord på Xoko, på Rörstrandsgatan där vi bodde i fem år innan vi flyttade till London.

Promenixen i Birkastan var som att resa i tiden, vi var åter unga, vackra och bekymmerslösa (well let me have my disillusions intact, thank you very much).

På Xoko fick chocoholicen i mig sitt lysmäte, en absolut sagolik avsmakningsmeny som i elegans och smaker tävlar med de allra bästa restaurangerna. Dryckespaketet till var en perfekt matchning. Toppklass, no doubt.

• Mole à la Xoko samkasatt med kakaobönor från Papua Nya Guinnea
• Carpaccio på oxfié med chokladbrioche serverad med chokladsorbet på Mangarochoklad från Madagaskar
• Brillat Savarain med chokladmarmelad på kakaofrukt från Saint Dominic och portvinsgelé
• Michel Cluizels Maralumi som sufflé med romtopf
• Xocopol på Los Ancones med vit choklad och tequilakräm samt hallon och passionsfruktssorbet.
• Valfria praliner ur Xokos humidor

Jag är nu en frälst Xokolista. Denna middag var Xokolishous.

Efter detta fortsatte vi hem för film (Catherine Zeta Jones och George Cloony) och avslutade med en härlig natt och god sömn. En vidunderlig sovmorgon blev det också. 

Jag sitter just nu på tröskeln mellan hallen och skrubben under trappan med en för kort nätverkskabel. Vårt WLAN spelar mig alla spratt möjliga. Detta började natten mellan torsdag och fredag och är anledningen till min ofrivilliga bloggtystnad. Jag hatar när teknik inte fungerar och när jag inte förstår varför. Då känner jag mig korkad och blir irriterad. Then I become the worst possible version of myself.

Tänk om det fanns någon som snyggt och prydligt kunde installera KabelTV, telefoni, bredband och WLAN eller annan trådlös uppkoppling och förse mig med en human teknisk support? En helhets providor vars tjänster fungerar, allt detta utan att skinna mig helt.

Resume;
I torsdags var jag på intervju på jobb II. Där träffade jag styrelseordförande/VD som 3 gånger upplyste mig om att jag är yngst av de 15 kandidater som står till buds. 3 positioner finns - 15 kandidater.  Dessutom har jag "fel" erfarenhetsprofil både som "enbolagsperson" och det specifika företag som jag spenderat dussinet år på. Annars var beskrivningen av jobbet han gav, intrycket av honom som chef/ledare och utmaningen i sig mycket positiv. Hela intervjun avslutas med att han upplyser att de kommer höra av sig om c:a 10 dagar. Summa sumarum, efter detta möte hade jag väl inte alltför höga förhoppningar.

Fredag morgon inleddes med att en kille från headhunting företaget från jobb I ringde och ville ha mina referenser, 3 till 4 stycken. Fixade detta, ringde runt till alla fyra jag vars namn, telefonnummer, mailadresser och positioner jag sedan skickade in. Håller tummarna.

Lite senare på fredagen ringer en tjej från headhuntingföretaget från jobb II och undrar hur jag tyckte det gått? Berättar  att jag är försiktigt positiv men inte trdde att det gått hela vägen, då skrattade hon och säger att jo, jag är är den enda av de första fem som intevjuats som gått vidare. Imorgon ska jag träffa personalchefen. Resen av fredagen tillbringade jag i ett lyckarus, alldeles giddy. Håller tummarna.

I lördags fixade, städade, tvättade och pysslade jag. Maken for med tjejerna på gymnastik. På eftermiddagen lämnades de hos mina föräldrar för lite över ett dygn. Ett äventyr, att få sova hos mormor och morfar.

Nu åker jag iväg på ytterligare en intervju och imorgon har jag också en inbokad. Dagens är dock viktig, so I have dressed with a statement of shareholder value. Håll tummarna!

Update: Det gick mycket bra, en bättre tjänst än vad jag trodde, en fantastisk chef och tjänsten är min om jag vill ha den. Inget påskrivet ännu, inget förhandlat ännu men I'm walking on sunshine.

Mycket att fundera på. Gå på maggropskänslan, det ska man ju göra för att välja rätt.  Vad är förutfattade meningar? Vad är fakta?  Vad är en illusion eller skimär? Vad vill jag. Det har varit stiltje i bloggandet för mig eftersom jag försöker finna svaren på ovan frågor. Helst ska jag veta det i mig. För mig är det stort att välja nästa jobb.

Även jag har fallit till föga och börjat så smått att titta in i Facebook. However, I am still not hooked. En yngre version av mig själv hade säkert been there - done that för länge sedan men just nu tar jag saker i en mycket lugnare takt. Det är inte lika kritiskt att vara på, att vara först att känna "att det är väl inget är nytt".

Undrar om det är att bli äldre, tråkig och mogen eller bara ett tecken på att jag är rätt nöjd med mig själv? Jag har inte längre samma desperata behov av att känna att jag har koll. För det har man ju egentligen aldrig och det är helt OK.

Idag är det tisdag. På vår förskola innebär det skogslufs. Idag är det första gången den minsta ska få gå med. Hon fick till sin stora lycka en röd ryggsäck i födelsedagspresent, en likadan som storasyster har. Hon var så stolt när jag knäppte på den i morse. I den fanns en liten burk med päron och apelsinklyftor samt en liten, liten dricka. Den äldsta hade valt äpple och apelsinklyftor istället.

Sittunderlag i barnstorlek har jag också fixat genom att köpa vuxenstorlek och klippa till. Nu går det ner i ryggsäcken utan att knöla och båda tjejerna klarar av handgreppet att ta ur/stoppa i sittunderlag.

De var bara underbart gossöta när de kilade iväg. Den äldsta vände sig om och vinkade "hej då mamma" medan den yngsta gjorde slängpussar och sade "ej då, puss mamma".

Med ett smält hjärta och ett vemodigt leende på läpparna skriver jag nu detta. De börjar bli stora nu, fastän ändå så små.

Snart randas tiden då jag måste bestämma mig, AKO-mint eller AKO-chok? Vem ska få hyra min tid, min energi, min hjärna och fysisk aktivitet 40 timmar i veckan? Troligen blir det många fler timmar än så but anyhow the ending of this chapter is close.

Idag går jag på ilska. Det puttrar och pyser, snart, snart exploderar jag (igen). Kombinationen irritation, ilska och värk gör mig till en riktigt usel version av människa. Nu ska jag ordinera mig själv lite skratt så jag kan hitta tillbaka till det goda.

Efter mysig höstmiddag och busfrönattning landade maken och jag i soffan framför The Wedding Date, en sötsliskig engelsk romantisk komedi. Resultatet är, återigen, total Londonabstinens. Jag VILL tillbaka. NUUUUUUU!!!!

Eftertankens kranka blekhet, nej skit i den jag VILL tillbaka. Sooner or later I will be a Londoner again. Jag vet inte hur eller när men en plan börjar ta form och maken verkar inte helt oäven.

För en hopplös anglofil som undertecknad är det en perverst skön tortyr att se filmer med Londonmiljöer, engelska landskap, engelska undefundigheter och framför allt det fabulishouska (eget påhittat ord - ja) uttalet.

Idag lagar jag med mina föräldrars hjälp en portugisisk kött, bön och kålgryta som minner om min barndoms höstar. Det är farmors gamla recept som går igen.

Idag är det malning och visning i Landsnora kvarn så maken och döttrarna har lunkat ner för berget för att få sig lite kulturarv till livs. Själv är jag kvar för lite fixelijox hemma.

Kvarnen i området är en gammal kulturminnesmärkt kvarn som kommunen fått sig till skänks. På 1700-talet brukade man dessutom dricka brunn i källan bredvid. Min stilla undran är, hur i humummel kan man få lägga korrugerad plåt som tak på dessa två bygnader? Det ser förfärligt malplacé ut. It should be all or nothing.

Lördag morgon innebär föräldrar/barn gymnastik för hela familjen. Denna soligt friska och härliga höstmorgon känns det som ett betungande måste, dock bara för mig och möjligen den trötte maken. Döttrarna är laddade.

Update: Det var allmänt trött i gymnastikhallen, men barnen hade kul vilket var huvudsaken.

Precis innan läggdags ska jag plugga in mobilen i laddaren för att fylla batteriet när jag ser;

1. Silent mode still on (efter intervjun)
2. 22.06 fick jag ett SMS från fiiiiiina (sagt med nasalt i) rekryteringsfirman jag träffade i våras
3. Företaget där jag var sista kandidat för ett säljchefsjobb men där företaget valde att vänta och fortsätta ge de "interna" chansen har ångrat sig och undrar om jag är intresserad

Eeeeeeh? Måste fundera, OK företag, OK jobb, kalasbra chef, och mycket spännande framtidsutsikter mmmmm det kan vara bra. Nu kommer jag sussa gott och drömma om...... vad jag ska bli när jag blir stor.

Vår hund snarkar för ett helt kompani. I övrigt har han inga inte så många later men han snarkar så tapeterna kryllar sig, då är det ju tur att vi mest har målade väggar. Jag har vant mig så jag märker det inte men det har hänt att jag suttit i telefon och personen på andra sidan undrat vad det är som låter. Det är ju OK om det är någon man känner men sitter man i telefonkonferens med folk från andra sidan jordklotet eller försöker låta seriös och vettig när en head hunter ringer kan det bli lite krystat.

Att gå på en head hunting intervju kan vara en egotripp av sällan skådat slag. Det är tur att det inte inträffar allt för ofta, då hade jag nog varit ännu odrägligare. Nu mår jag hur som haver alldeles utmärkt. Helgen är här! Hurra!

Oavsett var jag styr kosan just nu byggs det om, renoveras och byggs nytt. Kanske är det Sollentuna som är extremt utsatt just nu då tre shoppingcenter byggs om samtidigt, dessutom nya skolor, vägar, hus, förskolor, affärsområden, industriområden, allt simultant. Idag for jag till stan för intervju och där var det samma visa. Till och med parkeringsgaraget vid NK. What the f*ck!!!

Nytt är oftast fräscht och trevligt, processen dit inte likaledes.

Al Gore och FN organet ICPP får dela på Nobels Fredspris, i mina ögon värdiga vinnare. Fast visst känns det som lite politisk påverkan inför nästa års presidentval i USA? Inget fel med det såvida man inte uttalat säger att man inte utövar politik vilket nobelstiftelserna brukar säga. 

Dags för ännu en intervju hos ett head hunting företag, fast nu är jag inte nervös. Jag brukar inte bli nervös förrän det ligger något konkret på bordet, då blir jag däremot riktigt adrenalinstinn. När det verkligen är något jag vill ha. Nu har jag fyra parallella spår, vi får se om något leder till min framtid. Nu känner jag mig snarare som en glad hund som nyfiket nosar och svänger runt varje hörn med positiv entusiasm.

Veckans astronomiska bull sh*t. Något av det mest korkade och bakåtsträvande jag läst. Tvärtom tror jag att genuspedagogikens poäng är att se varje barn oavsett kön.

Idag lunchade jag med två kvinnor jag tycker mycket om. De kände inte varandra innan utan jag har sammanfört dem eftersom de delar en framtida erfarenhet. Min idé är att de kan finna inspiration och styrka ur gemensamma upplevelser, sedan är båda väldigt trevliga och kloka. Det är häftigt att jag har så många starka, läckra och inspirerande kvinnor i min vänkrets.  I'm a very lucky woman and I know it.

Färsk pasta med rödpaprikasås, parmesan och röd paprikakyckling, det har den yngsta och jag lagat till middag och njutit av. Vi har haft vår första egna myseftermiddag då den äldsta för första gången följt med en dagiskamrat hem själv. Stort och vemodigt men mysigt och roligt på samma gång. Många känslor rymms i ett föräldrarskap, även i små vardagliga företeelser.

Nu tittar vi på Pingu och hoppar studsmatta, samtidigt.

Morgonen inleddes med en lång härlig skogspromenad. Grannen och jag hade två busigt glada hundar som verkligen uppskattade kylan och lövprasslet som bjöds. Båda hundarna pep iväg efter färska rådjursspår när vi vände hemåt men kom snart tillbaka.

Tog på både mösa och halsduk men glömde vantar så händerna har varit stelfrusna hela förmiddagen. Nu är inte första snön långt borta.

Idag avslutade jag min hösthudkur hos härliga Lena på Lite Extra. Det har verkligen varit värt det, huden har aldrig varit i bättre skick än nu och mått så bra.

Idag orkade jag 4 varv på cirkelträningen med pulshöjare, det känns gott. Nästa cirkelträningspass blir på fredag innan intervjun. Hälen håller.

Fint och diskret har jag sedan Augusti hintat om saker jag gillar och uppskatta till maken. Ändå kommer den klassiska "vad önskar du dig i födelsedagspresent?" frågan. Det är inte roligt att veta vad jag ska få, jag vill bli överaskad.

Listan över glädjeämnen skulle kunna göras så lång. Vi har ju hängt ihop i 15 år nu så då borde väl han känna mig? Borde han inte kunna tänka ut vad som får mig lycklig?  Själv har jag till och med bookmarkat kajaktillverkaren i Portugal som gör just den kajaken han vill ha. Letat efter återförsäljare, checkat med leveransföretag och börjat reka förvaringsmöjligheter. Maken fyller nämligen 40 i Februari.

På min födelsedag ska vi dessutom på kalas för att fira någon som redan ha fyllt! Sketans kompisar, kan de inte fira när de fyller? Måste de hogga min dag bara för att det är nära Halloween? Frääääääs (fast egentligen är det ju bra, då slipper jag fixa något obskyrt 37-års firande).

Tala om i-landsproblematik.

Nu har jag bockat av många poster på att-göra-listan. Mailen har sprutat, samtal har ringts  och nu kan jag gå och träna med gott samvete. Det känns bra att beta av sådant man måste göra, i synnerhet om man har dragit sig och skjutit upp saker. Nu är det klart.

Vilken bloggare skulle du byta med? Vem skulle du vilja vara om du var tvungen att byta liv?

Egentligen vill jag inte byta med någon. Jag är nöjd med med den jag är, med mitt liv och min presumptiva framtid men om jag ska utse en bloggare? Då skulle jag vilja vara Beautifulones. Inte bara för att hon är fabulöst vacker, läcker och stylish. Hon har humor, hon är smart och hon har distans till sig själv. Med hela den begåvningen kan hon göra ett häftigt avstamp mot en läcker framtid fylld av påverkan.

Detta blev lite av en idol-förklaring från en gammal tant till en ung cool quinna.

Ibland anförtror nära, kära och även inte så nära, saker till Cosmopoliten. Jag blir alltid berörd och ärligt glad för förtroendet även om jag kanske inte alltid bett om att få veta.

Förtroenden ska man vårda och vaka över, för de kostar på att ge.  På förtroenden kan man bygga  väskap.  Människor som känner mig ytligt brukar bli förvånade över de förtroende andra ger, då de antar att jag har svårt att hålla saker för mig själv eftersom jag gärna pratar. De som känner mig lite bättre vet mycket bättre än så. Pratar, gärna ja, men inte om sådant som inte är mitt att berätta eller som inte jag har lov att berätta. Detta har jag lärt mig genom livets hårda skola.

Ibland springer jag på klarsynta rackare som ser detta bums, de förvånar och imponerar på mig. De vinner ofta mitt fötroende. På kursen jag gick träffade jag en sådan människa, en äldre man (nåväl äldre än jag) som såg detta väldigt snabbt. Björn, jag blev grymt tagen av din klarsynthet.

Idag har jag fått ett fötroende som förvånade mig men som gjorde mig glad.

Nu verkar det som om maken äntligen tar sig lite egen tid som inte går till hus eller företagsbygge. Han ska återuppta sitt körsjungnde som tenor i gospelkör.  Det tycker jag blir bra.

Igår gick mitt första träningspass sedan 3 Juni av stapeln. Det var det första sedan jag slet av hälsenan och opererades. Det gick över förväntan, tillsammans med sjukgymnast kördes ett varv cirkelträning utan högintensiva pulsintervaller sedan körde jag fyra likadana varv själv. Det kändes bra även om vänsterbenet behöver mycket styrketräning för att komma tillbaka i form och styrka.

Nästa pass blir imorgon, med pulsintervaller. Det känns grymt skönt.

I eftermiddags kom jag hem i tid att ta med mig hunden på promenad längs Edsvikens strand för att hämta telingarna.  En helt fantastisk eftermiddag både ur väder och  familjeperspektiv.

Lunchade på Blå porten med Rubina. Maten var god, bakverken fabulösa men bäst av allt var sällskapet. Blev glad, inspirerad och skrattade mycket, efter en sådan lunch känner jag mig urstark och redo för världen.

Nu är familjekalaset till ända. Trött så in i bängen, mätt så magen putar som en bongotrumma men tillfreds. Den yngsta har hoppat studsmatta mer eller mindre non-stop sedan klockan tio imorse. Hon prioriterade till och med bort eftermiddagsvilan. Nu tror jag hela familjen byter om till pyjamas och däckar tillsammans. Trötta och lyckliga, allihop.

Idag känns det som om jag löst ståbiljett. Jag har stått upp större delen av dagen och nu känns det i fötterna.  Visst jag gillar att laga mat men det finns tillfällen då jag gärna sluppit alternativt fått hjälp.  Det som känns tyngst nu är att jag fortfarande har ett par timmars kökstjänst kvar. Blääääääää!

Våra döttrar älskar att hoppa. Oavsett var, när och hur är hoppet något de har med sig. Ett av den äldstas första ord var hoppa medan den yngre har klämt i med "klättla" (klättra) som sitt tredje uttalade ord och "stussmatta" (studsmatta) som favvoord alla kategorier. När hon säger hoppa låter det däremot som "appa", hon uttalar inte h ännu utan låter som sin portugisiske morfar, till resten av familjens höga nöje.

Åker man bil i villaområden med lilltösen så hör man glada utrop av "stussmatta" så fort hon ser en. Maken och jag har stoiskt hävdat att vi ska minsann inte skaffa någon studsmatta på grund av skaderisken. Nu har vi fallit till föga. Maken har precis åkt iväg för att inhandla en låg studsmatta, som de kan ha inomhus. Det blir en av födelsedagspresenterna.

Handla, städa, slå in paket, göra fiskdammspåsar, blåsa ballonger (thank god för makens kompressor), sätta upp girlanger, göra fruktfat..... fix, fixelifix, fixa kalas. Imorgon har vi familjekalas och på måndag dagisdito för den minsta fyller två år.

Frågar man S om hon fyller år så skiner hon upp som en sol och säger "tåta". Imorgon blir det hemlagad marängtårta med hallonchokladmousse medan dagis får Klings glasstårta på barnens begäran.

Vad gör man när man känner sig ledsen över något man sett under dagen? Barnen sover sött och maken jobbar framför datorn. Det är fredagkväll. Jo, man slår Jonas Gardell, Sibel Redzep respektive Eddy Izzard på youtube och får sig en dos av lycka. Jag mår lite bättre.

På vägen hem idag upplevde jag något förfärligt. Ett ögonblick som bitit sig fast i mig och som jag inte kan skaka av mig. 

Strax efter två trillar jag förbi Xoko för att handla en Rörislimpa. Inne i lokalen är det en kort kö vid disken och vid bordet närmast dörren sitter en mamma med sin drygt 4-årige son och sin uppskattningsvis 7-åriga dotter. De har precis börjat äta på sina bakelser och dricka sina juicer respektive latte. Helt plötsligt får sonen ett tjuvnyp av storasyster och börjar gråta. Han gråter högt och ljudligt. Mamman lägger sin hand på sonens hand. Han tystnar inte utan sänker bara gråtvolymen så mamman trycker till handen, denna gång med ett  hårt tryck.  Detta får honom att ta nya tag i gråten. Mamman  reser sig och hukar vid sonen. Jag tror i min enfald att hon ska fråga hur han känner eller säga något tröstande. Inte, hon väser att antingen tystnar han eller så åker han ut i vagnen. Detta får pojken att gråta hjärskärnade ännu högre. Ett sådant antingen eller hot fungerar ju inte på en 4-åring! Han tar det som ett faktum.

Resultatet blir att mamman hivar upp barnet tar ut det genom dörren och slänger ner honom i sittvagnen utanför. En vagn han ser för stor ut för. Där sitter han med tårarna rinnande och fortsätter tröstlöst att gråta. Mamman går in, sätter sig med ryggen mot barnet och fortsätter fika. Pojken gråter vidare. Hans gröna grodbakelse som han bara har tagit två skedar av står kvar på bordet.

Hur kan man utan diskussion straffa någon med utfrysning? Det föregicks inte av någon diskussion, mamman lyssnande inte på sin son överhuvudtaget. Detta var den värsta bestraffning jag har sett, och då jag rest i många länder med annan syn på barnuppfostran än Sverige har jag sett en del. Utfrysning är en avskyvärd bestraffningsmetod som används i vår kultur men som jag inte sett någonannastans än här och möjligen i England.

Killen ovan lär sig nu att gråta är fult. Att om man inte undantrycker det man känner blir man utfryst, även av de som borde älska en mest. Min fantasi springer iväg med mig och jag spelar upp flera scener där pojken som inte får känna sorg får hitta alternativa sätt att hanterar sina känslor i livet.

Innan jag gick ut gick jag fram till mamman ifråga och sa lugnt och sansat att det var den grymmaste bestraffning jag sett. Hon svarade inte.

Hur skulle jag själv ha gjort? Jag skulle ha frågat varför barnet gråter, tittat det i ögonen och sagt att jag inte hör på grund av gråten. Då brukar min äldsta dotter hejda sig och berätta. Hade det inte fungerat hade jag bett henne gå ut med mig och förklarat att vi skulle göra det av hänsyn till de andra Xokobesökarna. Väl utanför skulle jag ha satt mig på huk med armarna runt henne och frågat varför hon är ledsen och vad hon känner. Det fungerar i alla fall jag hitills varit med om och sedan när gråten är slut kan vi gå in och fika färdigt tillsammans.

Väl framme vid Reginateatern idag ser jag att Peter Swartling ställt in på grund av sjukdom och ersatts av Kirsti Tomita. min initiala reaktion var, nej vilket antiklimax. Kirsti Tomita var innan idag inte en person jag kände alltför positiva vibbar inför. Nåväl, nu hade jag stuvat om i agendan för att vara där och Suss hade ordnat barnvakt så en trevlig lunch kan man väl ha ändå. Vi tågar in får platser precis vid scenen, äter vår laxpasta och småsnackar.

Då presenteras Kirsti Tomita och en väldigt kort och ytterst stylish kvinna intar scenen och allt stannar. Hon är cool, balanserad, behärskar scenen, håller ett busbra tal, är eftertänksam, bemöter alla frågor trevligt, rappt och intelligent. Hon talade om att "ta skit och göra guld av det". Under tiden fick vi i publiken uppleva riktiga "Halleluja moments" och jag gick därifrån, lite klokare och med en helt ny syn på Kirsti Tomita.

Fredag lunch ska inmundigas i bland annat Suss sälskap i Shortcuts regi. Premiär för mig, det blir spännande att lyssna till en av TV4's mest omdebatterade personligheter, Peter Swartling och få mina förutfattade bekräftade eller omkullkastade.

Idag har dagen gått i ett, även om det mesta inte blev som planerat. Tanken var att jag skulle simma med C, må gott hos Liteextra, ha träningsgenomgång med sjukgymnast och fika på Edsbergs konsthall.

Simning och träningsgenomgång flög sin kos ur almanackan. Det blev långmorgonprommis med granne och hundar, snabbfika på Ulriksdal handelsträdgård med J och en väldigt trevlig stund hos Lena på Liteextra.  Lena är en inspiration och helt fantastisk i sitt yrkesutövande, tack för att Du pusslade om ditt schema.

Dessutom har planering inför tvååringens dagiskalas på måndag hunnits med, present inhandling hos Annorlunda små likaså.

Stora tjejen följde med kompis hem efter dagis, en milstolpe i hennes liv. Lilltösen fick en myseftermiddag med mamma och har varit världens härligaste sol. Det låter kanske lungt och trevligt men känslan av suburbian stress har infunnit sig.

C, stort tack för uppmuntrande samtal när jag behövde det. Du är en fantastisk vän.


En snurrigt solig dag har nu nått skymning.

Efter en dag med tappad sug har jag nu tagit en härlig kvällspromenad med en trevlig granne som väntar tvillingar och  våra respektive hundar. Tänk vad gott sällskap, fysisk aktivitet och  andras graviditeter kan göra med mitt humör? Nu mår jag bra igen!  En glad kväll i oktober, helt enkelt.

Varför kan jag inte få fatt på Gymboree barnkläder i Sverige? Jag har beställt från USA med vänner, kollegor, JETpack, DHL, UPS, privatimport men jag vill faktiskt kunna handla deras persedlar här i vårt avlånga land. Gymboree själva administrerar inte leveranser till oss men faktiskt till Norge. Se där, en oanad fördel med Natomedlemskap. Mer Gymboree åt barnen!

Kvaliteten är fenomenal. OK, lite väl genusvridet och amerikanskt i vissa serier men det går att undvika. Det som jag går igång ordentligt på är variationerna i kläderna samt att de är lekabara och snygga, framför allt deras skorts till tjejer, tröjor, cargopants och hängslebyxor. Kul accessoarer är inte att förglömma.

Idag har jag varit på bottenhumör. Sur och vresig, helt utan inspiration, det känns som sådant slöseri med dagen.
Jag har inte mycket att grina ihop om men ibland har man bara sådan dagar. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Nu ska jag lyfta mig själv i det långa håret, klistra på en glad min och hämta mina två inspirationknippen i livet från dagis.

När jag var i tonåren och utveckalde en faiblesse för att uttrycka mig starkt och spretigt om allt och inget på vårt klot så var det extremt provokativt att använda svordomar och fula ord. Det var tillika provokativt att medge att man gjorde ingenting, nada, niente, rien, nichts, nothing och trivdes med det. Ville man vara riktigt säker på att reta upp någon skulle man ha en avvikande åsikt om vad som helst och allra allra helst inte tycka solidaritet var det bästa som hänt sedan tandkräm.

Idag är det helt tvärtom. Vill man medvetet provocera ska man idag vara gammeldags helylle. För full provokationseffekt följ dessa punkter;

• Stava korrekt
• Använd inte slang, svordomar eller fula ord
• Kommatera och avstava ordentligt
• Tyck som "den stora allmänheten" (vem det nu är?), var alltså PC (politically correct)
• Berätta vad gott du gjort (så det gärna ser effektivt och bra ut)
• Sträva efter att bli en bättre människa
• Var genuint omtänksam och snäll
• Var väluppfostrad (old school - inte Stureplansbratigt)
• Försök inte "coola" till dig

Ovanstående räcker för att få en präktighetsstämpel som folk verkigen kan hacka loss på. Då är det fritt fram för då har du PROVOCERAT. Hjälp, jag känner mig stenålders, kind of stonehenge.

Det finns tråkiga saker, sedan finns det astråkiga saker. Att skriva ett protokoll från ett rådgivande föräldrarmöte från förskolan tillhör det senare. Nu är det dock gjort. Det har genererat mig så många vuxenpoäng att jag antagligen dog i fredags.

Frågan jag nu ofrånkomligen ställer mig är; varför räckte jag upp handen och anmälde mig frivilligt till ovan beskrivna tortyr? Hur stort "duktighetsbekräftelsebehov" har jag?

För en vidare syn på världen kan jag varmt rekomendera två bra böcker.

Noam Chomsky - Failed States
Jared Diamond - Guns, Germs and Steel

Den första behandlar USAs förhållningsätt gentemot världen i nutid. Bok två går på ett medryckande sätt igenom mänsklighetens historia. Gemensamt för båda är att de belyser vår samtid och ställer pikanta frågor om sakers tillstånd. Frågor som vi kommer behöva svara på när våra barn växer upp. Vi kan inte, som tidigare generationer gjort, hävda att vi inget vet.

Schezus Maaria, som spanjoren skulle säga. Inte få amma??

Normalt får våra döttrar prova på det mesta. Det har funnits några förfrågningar där vi har hänvisat till att det får de när de är vuxna alternativt stora. För ett tag sedan skulle den äldsta på rutinkontroll hos tandläkaren inne i stora staden. Jag bar henne på axlarna och hon pillade med handen på mitt högeröra och sa;

- Mamma, vad har Du här?
- Ett örhänge?
- Med hål i örat?
- Ja.
- Jag vill också ha hål i örat.
- Det kan Du få när Du blir stor.
- Skolstor?
- Ja.

Det blev tyst en stund medan hon funderade.

- Mamma.
- Ja T,
- När jag blir stor ska jag ha högklackade skor, örhängen och dricka vin.....

Mamma biter sig i kinden för att inte skratta och säger att det låter toppenkul.

Igår var jag matmamma extraordinaire. Vi hade Helena, Frippa, Macke och Lukas över på söndagslunch och barnbad. Sedan var det Sophie och Edwin med föräldrar som kom till söndagsmiddag. Fullt ös, medvetslös -av småbarnslek.

Nu har jag röjt i köket, maken plockade upp i döttrarnas rum igår natt nu saknas bara ett allmänt plocka i ordning innan jag ska handla. Därefter återstår att äntligen fixa iordning min arbetsplats här hemma. Seeeeeegt.