Cosmopolit

Underbart, det är fredag!!!! Solen lyser och jag är lite pirrig. Chefen har boka in lunch med mig, har jag skött mig eller är det diss som väntar? Tror och hoppas på det första, för det går bra nu.

UPDATE: Hiss bidde det, och en mycket trevlig sushilunch på Hav. Livet leker och länge leve fredagar.

En "sypall" modell 50-tal har flyttat in och jag har tänkt byta tyg på sitsen, nu grunnar jag på färg, mönster och vilket rum den ska få bo i.

Hittade en utmaning hos en pima illustratör; att lista vad jag gjorde för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan.

Mars 2003 - bodde och jobbade i Lissabon, Portugal. Vi var lyckliga DINKies. Maken renoverade strandlägenhet på helgerna, vi besökte vingårdar, surfade (på vågor) och jag shoppade kläder, handväskor och skor som om var dag vore den sista. Gick exekutivprogram med kursmoduler i Kanada, Indien, Sverige och UK. Insåg att jag kunde stå på egna ben. Barn var fortfarande något andra skaffade sig....

Mars 1998 - förhandlade kontrakt i Rio, reste över 200 dagar om året, gick mitt första chefs-assesment och insåg att jag var OK som jag var och att det inte var någon idé att försöka smälta in i omgivningarna. Vågade dessutom säga att jag ville bli chef, att ledarskap var något jag brann/brinner för. Började min karriär som "talare", retorik/presentationsteknik och mediatränades. Lägenheten på Rörstrandsgatan var färdigrenoverad, dåvarande sambon (numer make) pendlade till Turin, jag dansade samba och partade gott i Sâo Paolo.

Mars 1993 - pluggade Internationell Ekonomi i Linköping, hade kul utan att förstå det, talade om livet inpå småtimmarna med goda vänner, såg obskyra filmer på udda språk, pluggade Kinakunskap som extrakurs, åkte bräda i Kittelfjäll och var festfixare. Trodde jag var ful,fet och dum, vilket var synnerligen korkat då det verkligen inte var sant. Om jag ändå kunde ha 26/34 jeans nu.....

Mars 1988 - gick i tvåan på Natur med bra betyg, singel, hade nyss varit skolans Lucia, spelade basket (vi blev junior SM-tvåor), fortfarande övertygad om att jag ville bli läkare, osäker, söt, fattig och överspännd "wannabe". Revanschlysten förortsbrallis som ville visa världen att jag dög, var en del av en fyrklöver tjejer annars mest killkompisar.

Vad gjorde du för 5, 10, 15 och 20 år sedan?

Ibland önskar jag att jag inte lät käften glappa så hysteriskt. Det vore kanske bra att ägna lite mer tid till att tänka efter före? I synnerhet på jobbet kan jag bli FÖÖÖÖÖÖÖÖR mycket. Jag borde ha lärt mig att vakta min tunga och vara mer politiskt korrekt men det är ju så booooooooooring.

Nåväl, what is said is said and what is done is done och imorgon är en annan dag.

Ågren vore ett passande namn idag.

Efter att ha besökt Karin Långström Vinges blogg provade jag också bloggalyzern.
Min blogg var en synnerligen trist kombination av Väktare och Vårdare men det var ett mycket trffsäkert verktyg. Vilken sort är din blogg eller dina favoritbloggar?

Tog med hunden på en morgonpromenad och tänkte att jag skulle avverka 8 km löpning efter det, men icke sa nicke. Under inledningen på prommisen började det toksnöa och lagom till vi gjort vår skogsrunda var marken täckt av ett tunnt lager med snö. Det innebär att man inte ser islagret under och att det är snorhalt så gamla gumman i mig sa att det nog är bäst att försöka hitta underhållning inomhus idag. Det blir köksfix/renoveringspyssel och eventuellt ett sorteringsvarv hos min mor.

Till min ledningsgrupp söker jag just nu en person som kan ta produktledningsansvaret. Personen måste ha ett brinnade intresse för gadjets och teknikprylar samt en god förståelse konsumenttjänstmarknaden. Det borde krylla av dessa personer kan man tycka men icke.

Solen lyser och det ser ut att bli en underbart vacker dag. Dags att fånga den, seså upp och hoppa.

Idag har vi hjälpt min mamma och min morbror i röjningen av mina morföräldrars hem. De är fortfarande i livet men inte längre kapabla att ta hand om sig själva och bor sedan en tid i ett gruppboende. Efter ett långt liv av sparande av pinaler är det ett gigantiskt berg som ska sorteras. Ett sorterande de borde gjort själva medan tid och klarhet fanns. Det jag nu har lärt mig är att sortera mina ägodelar redan nu för att underlätta för de som överlever mig, samt att inte spara på allt utan succesivt ge upp och göra sig av med det som jag faktiskt inte behöver. 

Efter en påsklördag hos mina föräldrar har vi kommit hem, proppmätta, trötta och helgsega. Döttrarna har knoppat, maken snickrar kök samtidigt som han tittar på "King Arthur" och jag har bestämt mig för att ta tag i träning och kost. För vilken gång i ordningen vet jag inte men nu ska jag tillbaka in i mina gamla kläder. Ingen pardon, jag ska tillbaka till den storlek jag har i min "idevärld" när jag tänker på mig själv.

Varför är det så att jag fixat alla påskäggen med innehåll (mycket annat än det lilla godiset barnen får), gömt dem, fixat ett lite lyxigare ägg till maken, gå-bort-orkidé och påskägg till mina föräldrar samt hållt den allmänna logistiken? Hallå, jag jobbar heltid, sitter i företagsledningen i ett stort företag och tar beslut dagarna i ända men hamnar ändå den "omhändertagande" rollen hemma, delvis av egen förskyllan. Jag väljer ju detta, men det driver mig till frustration. Jag är inte av naturen det minsta "omhändertagande", pysslig eller lagd åt det gulligulliga hållet.

...så insnöad på böcker? Hrrrm *harkel* hur var det nu med självkännedomen?

Imorgon ska jag åka iväg med min ledningsgrupp på kick-off. I begynnelsen av min yrkeskarriär var jag måttligt irriterad och lindrigt föraktfull åt fumliga chefer som inte lagt ner tillräckligt med energi på planering. Nu kan jag delvis förstå dem. Det är inte lätt att få ihop allt just nu. Det är några bollar för många i luften för att jag ska känna att jongleringen håller. 

Det luktar vår utanför sovrumsfönstret, fåglar kvittrar och regnet småsmattrar mot taket. De är svårt att tro att det bara är första mars rent vädermässigt.

Idag vill jag absolut inte ta mig ur sängen för hela nedervåningen är ett totalt kaos och där köket en gång stod ser det ur som om en orkan blåst fram. I veckan har jag hållt mig på jobbet så mycket som möjligt dagtid och snabbt slunkit upp på övervåningen när jag kommit hem. Jag känner mig som en ovälkommen besökare i mitt eget hem och min stubin blir kortare för var dag.