Vackra medmänniskor
Under kursen som jag gick i slutet av Augusti behandlades ämnet kärlek/attraktion. Hur vi känner för en människa beror på vad vi känner för oss själva i den människans sällskap. Hur alla känslor är reflektioner likt skrattspeglar av de känslor vi känner för vårt eget jag i olika sällskap. Desto bättre vi lär känna oss själva, desto färre fasader behöver vi, desto mer äkta/naken kommer känslan att bli och i det långa loppet desto vackrare kommer vi att uppleva våra medmänniskor. Vackra är just här både yta och djup.
Dessa tankar, som virvlat runt sedan kursen, fick ännu mer bränsle igår. Fast då kanske yta som motsats till djup, artikeln i SvD talar om utseende som attraherar eller repellerar. Det är ett ämne som också berörts i en TV dokumentär om skönhet och proportioner som jag såg för några år sedan men som dröjt sig kvar i minnet. Den prisbelönta dokumentären The Human Face hade udda nog John Cleese som siceron och slog mynt av det "gudomliga skönhetstalet" 1,61803398874989... som återkommer i biologin, konsten och människors sköhetsuppfattning.
Hur hänger då skönhet som yta ihop med skönhet som djup? Är de diametralt motsatta, sammansatta eller bara olika fenomen vi som människor kan uppleva? Är det första intuitiva intrycket ytan, första medvetna intrycket mötet mellan yta och djup medan det intryck som permanenteras är hur vi upplever reflektionen av oss själva? Det senare kräver en emotionell insats för att förändras.
Av egen erfarenhet vet jag att hur man känner för någon kan förändras med en blick, både i positiv och negativ riktning. Ta vara på de möten livet erbjuder, våga älska dig själv, då gör andra detsamma, dessutom vågar du älska andra. Våga se människors skönhet, både till yta och djup.
Dessa tankar, som virvlat runt sedan kursen, fick ännu mer bränsle igår. Fast då kanske yta som motsats till djup, artikeln i SvD talar om utseende som attraherar eller repellerar. Det är ett ämne som också berörts i en TV dokumentär om skönhet och proportioner som jag såg för några år sedan men som dröjt sig kvar i minnet. Den prisbelönta dokumentären The Human Face hade udda nog John Cleese som siceron och slog mynt av det "gudomliga skönhetstalet" 1,61803398874989... som återkommer i biologin, konsten och människors sköhetsuppfattning.
Hur hänger då skönhet som yta ihop med skönhet som djup? Är de diametralt motsatta, sammansatta eller bara olika fenomen vi som människor kan uppleva? Är det första intuitiva intrycket ytan, första medvetna intrycket mötet mellan yta och djup medan det intryck som permanenteras är hur vi upplever reflektionen av oss själva? Det senare kräver en emotionell insats för att förändras.
Av egen erfarenhet vet jag att hur man känner för någon kan förändras med en blick, både i positiv och negativ riktning. Ta vara på de möten livet erbjuder, våga älska dig själv, då gör andra detsamma, dessutom vågar du älska andra. Våga se människors skönhet, både till yta och djup.
Kommentarer
Trackback
