Cosmopolit

Att den fjärde statmakten, ej folkvald och utan transparans, granskar de folkvalda är en del vår demokrati. Makten tarvar förvisso granskning men så gör också granskarna och deras ägare. Fast var går gränsen för granskningens nytta, allas väl och skadan man åsamkar. Erroderat förtroende för både medier, politiker och statstjänstemän gagnar ingen. Inte heller är alla lika inför granskningen, kön, ursprung eller sexuell läggning skärper journalisternas eggar, de blir vassare ju längre den utsatte befinner sig från den gängse normen. Det är ju ingen vettig människa som idag utsätter sig för att bli politiker, att få hela sitt liv uthängt, till ringa ersättning (ja de tjänar miserabelt jämfört med det privata näringslivet) och dessutom till ett eftermäle som antningen är åtlöje eller glömska. Vilka blir kvar på politikens arena? Politiska broilers, galna idealister och mindre än medelbegåvade? Fast varje land har den ledning och styre det förtjänar så vi kanske inte förtjänar bättre.