Cosmopolit

Fredag lunch ska inmundigas i bland annat Suss sälskap i Shortcuts regi. Premiär för mig, det blir spännande att lyssna till en av TV4's mest omdebatterade personligheter, Peter Swartling och få mina förutfattade bekräftade eller omkullkastade.

Normalt får våra döttrar prova på det mesta. Det har funnits några förfrågningar där vi har hänvisat till att det får de när de är vuxna alternativt stora. För ett tag sedan skulle den äldsta på rutinkontroll hos tandläkaren inne i stora staden. Jag bar henne på axlarna och hon pillade med handen på mitt högeröra och sa;

- Mamma, vad har Du här?
- Ett örhänge?
- Med hål i örat?
- Ja.
- Jag vill också ha hål i örat.
- Det kan Du få när Du blir stor.
- Skolstor?
- Ja.

Det blev tyst en stund medan hon funderade.

- Mamma.
- Ja T,
- När jag blir stor ska jag ha högklackade skor, örhängen och dricka vin.....

Mamma biter sig i kinden för att inte skratta och säger att det låter toppenkul.

Besökte, med Suss och hennes lille Karl, Casa Cor. Det var en angenäm och inspirerande runda. Färger i massor fanns där, som sig bör då Casa Cor betyder just färghus på portugisiska. Invänder dock mot att utställningen redan ser sliten ut. Hantverkskvaliteten var väl sådär vilket kan bero på snäva tidsramar.

Hittade dock ett härligt badrum, häftigt material i svärtad kork (gjord på återvunnet korkspill), roliga lösningar i en WIC (walk-in-closet), gyllene hönsnät i ram för bijouterier (i ett garage?), härliga färgkombs med mera.

Beachrummet kunde dock bara två hetrokillar från Rio komma undan med utan att skämmas.

Ett besök rekomenderas, men ha lagom höga förväntningar.

Ingen förvånas när jag faller för röda kompositioner, fast det är nog inte många som skulle gissa att jag nu även har en faiblesse för röda rabatter. I helgen när vi i regnet promenerade hemåt från Grönan passerade vi rabatten med stort R. Nu vill jag försöka mig på att skapa något liknande i trädgården.


Halv messyrer är ju dessutom inget för Cosmopolit så nu krävs planering och handling. Hade någon sagt mig innan vi flyttade tillbaka till Sverige att jag skulle uppskatta trädgårdsarbete hade jag asgarvat personen i fråga rätt i ansiktet. Asfaltsblomman har blivit en förortshybrid. Comme ça change.

I eftermiddag ska jag träffa en av dessa skimmrande vackra människor från kursen, Amy. Vi ska traska runt på söder och prata om livet.

På min beskrivning låter det som om vi vore två deppiga teens istället för de lyckliga och starka kvinnor vi de facto är. Nu hoppas jag att solen behagar lysa upp huvudstaden för oss.

UPDATE: Solen sken när vi satt ute och fikade. Septembersol, trevligt sällskap och gott italienskt kaffe, what more can you ask for on a Tuesday afternoon.

Hos Sara hittade jag följande test:

Which Friends Character Are You?

Sjäv var jag Phoebe vilket var hyfsat träffande.

You are Phoebe. You're the weird kid with odd habits. Most people don't know it, but you're kinky in bed. Your childhood memories aren't your best, but why do you care? There's plenty of time to make up for your lost childhood now that you're an adult.

När jag hämtade på dagis återberättades följande av dagisets föträfflige kock. Under lunchen idag åts det soppa på förskolan och min dotter fiskar med undrande min upp ett lagerblad ur favoriträtten och frågar;
-Johan, é re höst, eller?

Förskolläraren och kocken vid bordet hade fått anstränga sig för att inte storskratta utan seriöst säga att, jo, hösten är i antågande.

En del människor har problem att öppna upp, det enda man får uppleva är fasaden. Oavsett hur snyggt, trevligt eller kul skalet är så kan ingen riktig relation uppstå utan att man öppnar upp och visar kärnan. Det blir lite som att umgås med en seriefigur, en tvådimensionell människa är ju ointressant i längden och relationen helt platt. Jag gillar en hel del ytliga ting men ytliga människor är simple waste of perfectly good time.

Det känns som en evighet sedan jag var hemma. Har bara varit borta 6 dagar men det har varit en omtumlande vecka.  Kursen var mycket bra,  kursdeltagarna är underbara människor och Tällberg var dessutom hisnande vackert. Min slutsats efter Human Element är att jag ska sträva att leva i "varandet"  istället för att leva i/för "görandet".

När jag gått och laddat inför en aktivitet, oavsett om det är en intervju, en tenta, ett tal, en förhandling, en presentation så innfinner sig en ödsligt stor tomhetskänsla i både kroppen och själen efter utfört värv. Det nästan ekar i skallen (ok, mer än vanligt). Igår kännde jag mig som en urkramad disktrasa och inte vet jag riktigt hur det gick heller. Det var bara tomt, tomt, tomt tomt....

Då min älskling är på lagning, har jag fått gräva i gömmorna och hittade min Gucci med lackarmband, det var ett tag sedan så den får rastas även om den är lite "millenieskifte".  Sagan om den trasiga älsklingen fortsätter.