Cosmopolit

För sex veckor sedan återupptog jag mitt sedan 5 år slumrande löptränande. I lördagsnatt sprang jag Midnattsloppet, i söndags sprang jag ytterligare 9 kilometer. Totalt har jag avverkat 4,5 mil på 4 dagar och det känns jätteskönt i kropp och själ. Härnäst är det Tjejmilen.

Det är kul att springa.

Coolt, tydligt och modigt. Aras protest vid prisutdelning var helt rätt. Stå på dig annars gör de myglande brottarbasarna och domarna det. Om OS-pamparna har svårt att ta detta får de rensa i sporterna som inte är sporsliga i sina bedömningar. Fair paly blir det bara om man stävjar fusk, även från domare, funktionärer, ledare och beslutsfattare.

I lördags eftermiddag åkte jag till Linköping, min ungdomsstudentstad för att där hjälpa makens brorsdotter att installera sig, flytta in och packa upp. Vi slet i 60 timmar och lyckades ställa iordning ett mysigt, snyggt och funktionellt studentboende. Dessutom hann vi löpträna, shoppa, tillverka nollebricka, skratta och laga mat. Det var två synnerligen effektiva kvinnor som skildes åt på Linköpingsborggård klockan åtta i tisdagsmorse.

Det var inspirerande och väldigt nostalgiskt att besöka mitt kära Alma Mater. Det är inte för inte jag ibland önskar mig tillbaka till studiestarten 1991.

Idag har 13 km avverkats i löpspåret. Det känndes jättebra och jag var sprickfärdig av stolthet över min egen bedrift. Sedan sprang jag på mammalediga grannen som fick tvillingar i februari och just varit uppe i Funäs och sprungit tredagars, 19+22 +26 km. Jag erkänner, jag är en slöhög - I'm not worthy.

Igår träffade jag dessutom kollegan som varit i Hemavan och sprungit 24-timmars. Hon berättade att hon skulle öka sin träning nu för det var sådan kick att springa 24 timmar i sträck. Idag tränar hon 70 km i veckan.... dessutom frågade hon om vi inte skulle ut och springa ihop imorgon på jobbet, jag mitt nöt svarade ja. Sedan påpekade jag att jag håller släptempo medan hon kör minst 4 minuterstakt. Jo, men vi startar här och springer till Hammarbybacken, där kan jag (läs kollegan) springa upp och ner tills du kommer fram sedan springer vi tillbka. OK mumlade jag. När jag kom hem och berättade det för maken sa han, men det är ju över halvmilen dit, ska du springa en mil på lunchen? Tydligen.

Så var 1,1 mil avverkade i skog, längs vik, bland förortsvillor och i långsamt tempo.

Nu öser det ner utanför fönstret så när jag snart tar helg ska jag ta och rensa i min klädkammare, i mitt sovrum och arbetsrum. Tala om skön vitamininjektion.

Till lunchen har jag nostalgiletat i youtubes underbara utbud och funnit två av mina gamla favoritlåtar/videos. Båda är av bandet med humorn och kalastexterna, Beautiful South.

Den ena är favoriten för den betydde väldigt mycket under mitt hitintills svåraste år, 1998, och det är "I had a little time". Även om jag inte var fullt så resolut och modig som sångerskan.

Den andra är "Prettiest Eyes" dels då videon är inspelad i underbara Lissabon och dels eftersom jag vänligen fått den dedikerad till mig vid flera illustra utgångar.

Det är svårt att uppbåda samma skärpa och entusiasm i värmen som vid lägre teperaturer. Varför är det så?

Igår eftermiddag "kidnappade" vi affärsområdets controller när hon var hos frissan och fick sin sista-innan-bröllopet klippning. Vi körde en liten minihippa med både tjejer och killar från jobbet. De initiala aktiviteterna var beskedliga (inlinesåkning för nybörjare, bouleturnering i Rålis samt relationsfrågesport).

Eftersom jag hade maken och mina tvenne telingar på återvändande från Hönö i går kväll ,avvek jag ftidigt från festligheterna ör att få mina efterlängtade snusningar, pussar och kramar. 

Så visst blev de känslomässiga vågorna succesivt högre under kvällen men inte på grund av flitigt festande, utan för att jag ännu en gång insåg hur mycket min familj betyder för mig.