Cosmopolit

Efter att på lunchen hunnit med diverse praktiska förberedelser inför kvällens minihippa landade vi ute på Hotell Reisens uteservering. Där inmundigade mina tvenne kollegor och jag varsin sallad och studerade alla förbipasserande.

Min första "riktiga" tjänsteresa (jag räknar inte med Japantrippen under examensarbetet) gick anno 1995 till kärlekens huvudstad: Paris. Det var tänkt som en mjukstart för mig och ett enkelt uppdrag, att lämna in en offert och dagarna efter inlämning finnas tillhands för att svara på eventuella klargörande frågor. Det lät ju som a piece of cake även om det skulle ske på franska. Jag som just avklarat diverse riskhanteringskurser kände att  här var det begränsat utrymme för äventyr, men kanske lite mysig shopping.

Som alltid var vi färdiga med offerten just i tid för att slänga oss iväg på sista möjliga plan. Vi, dvs en luttrad kollega och jag, min kollega som till utseende och födsel är ultrasvensk men uppvuxen i Frankrike talar således flytande franska.

Eftersom offerten var skrymmande och inte fick hamna i orätta händer skulle vi hyra en bil i Paris. Detta var före PDF-filer och elektroniskt överskickande av offerter så offerten tarvade stora blå koffertar med hundratalet pärmar (6 kopior av offerten). Det enda i bilväg som fanns inne på Charles de Gaulles Hertzkontor när vi anlände var en sportig Citroen (contradiction in terms, I know). Då time was of the essence resignerade vi och tog bilnycklarna och packade febrilt den nätta bilen full med oss själva och offerten. Eftersom jag var smal och ihopfällbar fick jag vika ihop mig i det obefintliga baksätet medan kofferterna fick färdas ståndsmässigt i framsätet.

Kollegan hittade utmärkt i stan så transporten genom Paris gick initialt smärtfritt. När vi kom fram till receptionen på "den stora operatörens" huvudkontor med våra gigantiska offertkoffertar upptäckte vi att vi dessvärre hade fått adressen till operatörens huvudkontor inte till operatörens huvudkontor för internationella affärer där vi förväntades lämna in alla pärmarna. Det var bara att vända och med gasen i botten förflytta oss tvärs igenom staden ännu en gång. Med ena ögat på klockan och andra på vägen ringer så kollegan till kunden för att försäkra sig om att vi nu är på väg till rätt adress. Till saken hör att vi var tvugna att lämna in offerten i tid för att inte bli diskvalificerade ur anbudstävlingen.
 
Utanför Palais de l'Élysée passerar vi nätt och jämt ett rödljus som precis efter oss slår om till gult, men vi hade grönt. Tyckte åtminstone jag. Efter oss passerade dessutom ytterligare ett halvt dussin bilar. Då kliver ett par traffikpoliser ut och stoppar oss, bara oss. Kollegan vänder sig om, spänner ögonen i  mig och säger "nu talar du ingen franska". Vad han inte säger är att han tänker göra likadant. När han hittat knappen för att få ner rutan och tala med polisen låter han som Mr Cluseau i Rosa Pantern, han talar ju inte bara franska utan också engelska som en fransman.

"Im zorri butt i dö nöt spik ani fränsch" bräker han.
"Nö it vas nöt rrrrräd it vas grrrrriiiin....."
"yö arrrrä vrong"
Polisen tittar på mig, ihopkrupen i baksätet med mina långskånkar till ben i princip hängade över mina öron och jag biter mig i läppen för att inte skratta. 

"No I am really sorry I do not speak any French either, only English" kvider jag fram på min überbrittiska engelska (det är inte för inte man har en lärare i engelska till mamma). 

Kollegan blir tvungen att kliva ut och visa alla papper, blåsa, och fortsätta förklara att han inte kan tala franska. Han var dessutom klädd som en sann parisare så jag fick anstränga mig maximalt för att försöka hålla masken. Parodiskt försöker han förklara att nej han har inte kört mot rött, jo han kunde se det mobilen till trost osv.

Till slut ger kollegan, efter mina påtryckningar om att vi riskerar komma försent till kunden, upp bilen, polisen beslagtar den och vi stod strandade med våra koffertar på mitt på gatan. Till slut får vi stopp på en taxi som är villig att ta oss och elefantväskorna till kunden. Vi hann i tid på två minuter när.

Efter detta lilla äventyr gick resan som på räls, kunden fick sina pärmar, vi svarade på frågor, shoppade, gick på museum, åt gott, drack gott och avancerade vidare till nästa fas med kunden varpå vi kunde styra kosan till Stockholm. 

I lördags flög jag upp från Götet alldeles mol allena. Bustjejerna och maken var kvar på Hönö.  Efter att ha kört hem mina föräldrar som varit vänliga nog att hämta mig på flygplatsen samt vattna under semestern var jag själv hemma. Underbart skönt att ha fem hela dagar för mig själv i huset. Laga mat som jag vill, om jag vill och hur jag vill, läsa, titta på film, träna, städa, sortera och ja göra som jag vill.

Fast det är lite läskigt, larmet till trots, att sova själv. Säger modiga jag som sovit själv över tusen resnätter i jobbet. I allt från Tegucigalpa (Honduras) direkt efter Mitchkatastrofen, Abidjan (Elfenbenskusten), Sao Paolo (Brasilien), Santiago (Chile) och Moskva (Ryssland) utan att ha svårt att sova. vad händer när man får ungar, blir man med automatik sjåpig eller är det bara jag?

Sitter nu på altanen, däst, trött och lycklig. Detta är livet.

Mulberrys Mabel i fuchsia har flyttat in hos mig. Welcome my darling, please feel right at home.

Nu börjar min semester. Fylld av förväntan, goda avsiker och föresatser har jag nu temporärt vänt mitt mycket roliga jobb ryggen och ska nu bara vara.