Man ska aldrig säga aldrig
Som 70-talist plågades jag som barn av barnprogram med clownen Manne och ännu värre Stefan Westerberg. Det har varit närapå traumtiskt, skämt åtsido så ogillade jag dessa två program så till den milda grad att jag ännu får rysningar av bara tanken på dem.
Så igår när en av äldsta dotterns dagiskompisar insjuknat och mamman till denna kompis vänligt ringer och frågar om vi vill ha biljetter till en föreställning med Manne skickar jag maken. Den yngsta stannar hemma med mig och vi myser medan den äldsta får mimteaterstund med pappa. Tala om att jag blir förvånad när maken kommer tillbaka helt lyrisk över en enligt honom dunderbra föreställning med en mycket salt och även vuxenrolig clown.
Kanske är dags att ompröva barndommens sanningar? Nej, vilse i pannkakan är fortfarande för hemsk för min smak men kanske clownen Manne ska uppgraderas i min idévärld?
Så igår när en av äldsta dotterns dagiskompisar insjuknat och mamman till denna kompis vänligt ringer och frågar om vi vill ha biljetter till en föreställning med Manne skickar jag maken. Den yngsta stannar hemma med mig och vi myser medan den äldsta får mimteaterstund med pappa. Tala om att jag blir förvånad när maken kommer tillbaka helt lyrisk över en enligt honom dunderbra föreställning med en mycket salt och även vuxenrolig clown.
Kanske är dags att ompröva barndommens sanningar? Nej, vilse i pannkakan är fortfarande för hemsk för min smak men kanske clownen Manne ska uppgraderas i min idévärld?
Kommentarer
Postat av: Linda K
jag älskade manne! När han sminkade sig och klädde ut sig. Vilse i pannkakan hade jag inte heller ont av :)
Postat av: Cosmopolit
Linda K; gott att veta att vår generation faktiskt har sunda människor också :) Manne rekomenderas numer som underhållning, även av mig.
Trackback
