Ställtid=skälltid

Frustrationen över makens oförmåga att tidsplanera sina projekt, att strukturera tillvaron i allt samt att förstå hur hans tillkortakommanden påverkar hela familjen och vårt livspussel är enorm. Tidigare tog det fram mina värsta sidor. Nu blir jag bara tom. Det oroar mig.

http://pitchi.blogg.se/images/2011/skev-klocka_96400638_138391532.jpg

Längtar

Det är soligt utanför mitt sovrumsfönster, Edsviken glittrar vackert och gräsklipparn brummar trivsamt.
Där jag egentligen skulle befinna mig gassar solen och havsbrisen fläktar skönt, inbillar jag mig.
Istället klibbar lakan på en febrig kropp och jag orkar inte ens känna efter hur illa jag mår. Mitt WLAN blir min flykt undan nuet.
10100101 - slipper jag bara vara i mig själv eftersom det inte är en trivsam plats just nu.

Borde uppdatera

Egentligen saknar jag bloggandet. Dagligen inträffar saker som jag känner för att anekdotiskt delge min omvärld. Jag läser, ser och  hör, kort sagt upplever, saker som jag vill kommentera, debattera och tycka till om. Fast när det kommer till kritan blir det bara ett borde upplagt i "dåliga samvetes arkivet" som blir alltmer belamrat. Se där, ytterligare ett "borde". Jag inbillar mig inte att världen skulle sakna dessa triviala spekulationer utan det är snarare något jag vill göra för min egen skull. Ungefär som att jag vill ha ordning i klädkammaren, i källaren, på vinden, i trädgården, på mitt jobbskrivbord, på träningen, på vikten, på föräldrarskapet, vännerna, kärleken, listan känns oändlig men summa sumarum jag skulle vilja få ordning på livspusslet.

Det är vid tillfällen som dessa som jag synnerligen patetisk söker tröst i allt för uttjatade uttryck "även en tusenmilafärd börjar med ett enda steg". Min börjar med att i detta nu springa och krama min nyvaknade 3,5-åring S.



När tiden inte räcker till

...och lusten tryter blir bloggandet obefintligt. Jag hinner inte med livet som i sig är en förutsättning för att få inspiration  att skriva. Tråkigt men sant. Dessutom självcensurerar jag mig själv vilket förtar äktheten.

Om och när jag tar tag i detta får vi se.

Ilska som pyr

Igår kväll och långt in på natten var jag ohemult arg. Det pyrde, osade och ilskan ville liksom inte kontrolleras. Argast var jag på mig själv för det finns ju ingen annan som kan göra mina livsval. De val jag gjort eller avstått ifrån måste jag ta konsekvenserna av.

Putter, putter, putter jag vägrar att bli bitter. Nu tänker jag sträcka på ryggen, dra bak axlarna och ge järnet. Mitt liv är mitt ansvar.

Länge sedan sist

Nu har det gått två månader sedan jag gav något livstecken från mig på bloggen. Lusten och tiden har inte lyckats att infinna sig samtidigt. Bloggposter om usla valborgstalare i Sigtuna, härligt teambygge på jobbet, mormors befrielse från demensen dvs död, Portugalresa med hjärtat utanpå, fotbollspassion, tillika hysteri, frustration och besvikelse är några ämnen som jag skrivit mentala inlägg om.

Ett dilemma är att jag självcensurerar mig. Ett annat är att jag tycker att det mesta är för trivialt samt inte tillräckligt bra, välskrivet, coolt, etc

Hurvida jag åter kommer skriva vet jag inte.


Politikens omöjliga ekvation

Idag har en riktigt bra politiker tagit sin Mats ur skolan och valt livet, vardagslivet. Kristina Axén Olin är en god politiker, respekterad även av de som inte delat hennes åsikter eller partipolitiska färg. Hon har visat mod när hon vågat vara mänsklig och ärlig genom att visa det omöjliga i ekvationen offentlig person, ledande politiskt uppdrag och förälder.

I min egen närhet finns flera karismatiska, kompetenta kvinnor som gör karriär inom det privata näringslivet. Den politiska karriären är inte aktuell för någon av dem och inte heller för mig även om vi alla skulle kunna vara kompetenta i yrket. Granskningen man utsätter sig själv, sin familj och sitt umgänge är för hård, belöningen jämförbart för skral, och offentlighetens ljus för starkt. Det är inte värt uppoffringen.

Jag har inte tagit upp tidsaspekten eftersom ledande positioner inom det privata näringslivet också kräver prestation, "24/7" tillgänglighet och jonglerande av många bollar för att få ihop privatlivet. Om min man inte ställt upp på lika villkor i familjepusslet hade jag inte kunnat ha min nuvarande tjänst. De två avgörande skillnaderna är offentligheten och ersättningsnivåerna även om det senare inte är comme-il-faut att ta upp i den svenska debatten.

Hur som, Kristina, du kommer bli saknad och jag hoppas tiden då du vill tillbaka kommer.

...bara lite gnäll från suburbia

Varför är det så att jag fixat alla påskäggen med innehåll (mycket annat än det lilla godiset barnen får), gömt dem, fixat ett lite lyxigare ägg till maken, gå-bort-orkidé och påskägg till mina föräldrar samt hållt den allmänna logistiken? Hallå, jag jobbar heltid, sitter i företagsledningen i ett stort företag och tar beslut dagarna i ända men hamnar ändå den "omhändertagande" rollen hemma, delvis av egen förskyllan. Jag väljer ju detta, men det driver mig till frustration. Jag är inte av naturen det minsta "omhändertagande", pysslig eller lagd åt det gulligulliga hållet.

Grrragahga, vad sur jag blir - på mig själv. Jag gillar inte att stympa mig själv eller begå våld på den jag egentligen är.
Fast det är klart, jag älskar min make och mina döttrar.


Fågelkvitter och regnstril

Det luktar vår utanför sovrumsfönstret, fåglar kvittrar och regnet småsmattrar mot taket. De är svårt att tro att det bara är första mars rent vädermässigt.

Idag vill jag absolut inte ta mig ur sängen för hela nedervåningen är ett totalt kaos och där köket en gång stod ser det ur som om en orkan blåst fram. I veckan har jag hållt mig på jobbet så mycket som möjligt dagtid och snabbt slunkit upp på övervåningen när jag kommit hem. Jag känner mig som en ovälkommen besökare i mitt eget hem och min stubin blir kortare för var dag.

Köket som försvann

Efter en 30 timmars U-sväng till Umeå  och en effektiv tur in på kontoret kom jag hem till ett nedmonterat kök. Nu förevisar maken allt för presumtiva spekulanter innan våra nya vitvaror dyker upp imorgon och byggandet av det nya sätter igång. Det är med blandade känslor jag beskådar tomheten. Det blir säker fint, men vägen dit ter sig oändligt lång.

A mountain high enough

Måndag kväll, jag har redan en strykhög som anklagande stirrar på mig och väser;
-Ska det vara så svårt att komma till skott?
När jag förstulet smyger förbi sträcker den långa tentakler efter mig. Jag försöker skaka av mig mina måsten men är inte speciellt framgångsrik i detta.

Det är vardagssurealism i ett nötskal.

För mycket fort blir fel

Irritation är en destruktiv känsla, det kommer inget bra ur den så jag brukar försöka stanna upp tänka på upprinnelsen till irritationen när den knackar på i mig. Ursprunget till min irritation ligger alltid hos mig själv även om jag projicerar den på min omgivning. När jag lackar ur på andra människors tillkortakommanden är det ju mina egna jag ser även om det tar emot att erkänna.

Idag har jag haft ypperligt tillfälle till självutveckling så nu ska jag lufsa runt i skogen med hunden som sällskap och fundera på hur jag ska få tillbaka min raderade musik och bildsamling. Recovery of documents anyone?

Hur gör djur?

Konferens på Kolmården hägrar. Två dagar av pow-wow då alla chefer i Sverige samlas och ska få en motivationsinjektion i vardagen för att "se ljuset" och mäkta med att vara den förändring vi vill se. På pappret låter det skoj, men jag misstänker att jag kommer vara som ett urladdat batteri efteråt. Stämmningen i företaget som vi tillsamman vill förbättra kan dränera vem som helst. VD och koncernens HR-hef varnade mig under intervjuperioden och jag tror inte jag till fullo förstod hur djupt en företagskultur kan ha rotat sig. Nu låter detta kanske deppigt och resignerat men jag känner exakt det motsatta, det triggar och taggar mig något enormt. Ska jag yrkesmässigt kategorisera mig som något är jag en förändringsagent. Det blir bara till att peppa sig själv, andas in djupt och med självsäkra steg ge sig in i lejonkulan. Show no fear.

Sedan ska det bli kul att ta fram partyfrocken och ett par skyhöga, röda Whyred skor i lack att dansa i.

Nya erfarenheter

Idag ska jag ut i verkligheten på jobbet. Det innebär att jag ska följa med en person som utför flera av de tjänster som utgör kärnvefrksamheten på det företag jag jobbar på. Pirrigt och lite läskigt känns det eftersom jag inte vet riktigt vad som förväntas av mig. Misstanken att den här personen tycker att företagsledningen är kass gnager eftersom vi håller på att förändra verksamheten och främst kulturen i hela organisatioben. Ett åtagande som ibland känns övermäktigt för flera av oss förändringsagenter.

Fast det kanske blir kalaskul, vem vet?

Futtigheter som fastnat

Ibland tror man att man förlåtit gamla oförätter, glömt, rest sig och gått vidare. Sedan som blixt från klar himmel kan något till synes trivialt riva upp ett gammal gömt sår. Man slås till marken, där ligger man i sin ynkedom och känner  åter de där fula småaktiga känslorna. Idag hände det mig för första gången på flera år och jag var helt oförberedd. Jag trodde ärligt talat att jag kommit längre, vad besviken jag är. Inte bara på den som en gång svikit utan främst på mig själv.

Vardagligt vemod

Dagens känsla är vemod. Lite flyktigt och svårt att sätta fingret på men ändå en känsla som genomsyrar allt jag tar mig för idag. Vemod över människors litenhet och vad dålig självkänsla kan göra. Inte min självkänsla men en god(?) väns och min besvikelse öven att hon inte var större än så.

Pristet man betalar för  vara stark, sticka ut, ha kraft och driv är inte sällan utanförskap. In the precense of perceived greatness there is often fear that ones own inabilities may become blatant. Fast jag vägrar försöka gå i färg med tapeten, jag tillbringade tiden från 8 års ålder till 25 att febrilt försöka passa in utan att lyckas nämnvärt. Sedan dess har jag försökt att vara sann mot mig själv och mina nära vilket är bättre för alla parter. Jag är jag, jag är älskad och jag älskar det.

RSS 2.0