Cosmopolit

Vilken underbart vacker dag. Det luktar vår i luften och på lunchen såg jag en kille som paddlade havskajak förbi Marievikskaj. Det gör mig glad.

Det finns en artist jag förväntar mig stordåd av på lördag, nämligen Sibel Redzep. Den fantastiska tjejer med änglarösten, närvaron, utstrålningen och artisteriet men som inte hade "rätt" bakgrund för att vinna idol. Jag hoppas, hoppas, hoppas innerligt på revansch för denna spröda, vackra och  begåvade kvinna.  Må hon  slå oss med häpnad.

Efter en 30 timmars U-sväng till Umeå  och en effektiv tur in på kontoret kom jag hem till ett nedmonterat kök. Nu förevisar maken allt för presumtiva spekulanter innan våra nya vitvaror dyker upp imorgon och byggandet av det nya sätter igång. Det är med blandade känslor jag beskådar tomheten. Det blir säker fint, men vägen dit ter sig oändligt lång.

Imorse vaknade jag klockan 05.04 av att äldsta dottern T (3,5 år)  stilla undrade;

T- Ska pappa åka till himlen idag?
M - ??????? Ehhhh, nääää???? Nej det ska han inte. varför undrar du det?
T - Han blir gammal idag och då ska man dö och fara till himlen.
M - Biter mig i läppen för att inte skratta bort ett logiskt argument utan förklarar att man helst ska bli väldigt ruskigt gammal innan det är dags att dö.
T - men pappa sa att han blir jättegammal idag.
M - Jo, men han tog nog i lite för mycket när han sa så.
T - Jaha, då blir det kalas idag?
M - Jaaa

Ringde in och röstade för en gångs skull så jag inte skulle dissa alla som röstat, men röstat "fel". Till min häpnad var det fler än jag som måste gjort samma sak för helt rätt bidrag gick direkt vidare till Globen, coola bröderna Rongedal i röda kostymer i sällskap med fantastiskt vackra och musikaliska Sanna.

Nu hoppas jag att mediemobbarna lägger ner hacket på Nour. Jag tycker bruden är salt, fast eftersom hon är kvinna, vacker, kaxig, mörk med ett exotiskt namn är det OK att dissa henne medan en ung söt valpig man med  übersvenskt namn ,som driver med sig själv, höjs till skyarna. Missförstå mig rätt, jag tycker båda side-kicksen (heter det så i plural?) är begåvade och underhållande men stör mig på mediernas orättvisa behandling av dem, det är så stereotypiskt.

Maken och jag har normalt 4 mil mellan våra jobb, varför vi sällan lunchar tillsammans. Eftersom jag har fullt ös på jobbfronten hör det till ovanligheterna att jag gör några större utflykter lunchtid.

Idag är det  alla hjärtans dag varför ovan "lunchlagar" ställts åt  sidan. Maken tog med mig på "Lisa på udden" ute på Djurgården och det var en härlig stund. OK mat, mysig lokal, fin utsikt, strålande sol och gosigt sällskap. Väldigt behagligt med en måltid på tu man hand.

Väl tillbaka på kontoret delade jag ut små cellofanpåsar med hjärtformade tryfflar till medlemmarna i min ledningsgrupp.

Ikväll har jag hämtat två trolltöser från dagis och kört kvällsracet själv då maken sliter i någon verkstad med uppsågning av allt trä till köket. Ingen romantik just nu inte. Fast busisarna fick varsitt vaniljhjärta med hallonrosa marsipanhjärta på till efterrätt vilket uppskattades. Nu snusar de gott mina hjärtegryn, som jag älskar dem.


Dröm sött!

Kista galleria bygger ingen uteservering på mattorgets tak för rullstolsbundna och rörelsehindrade skulle inte kunna ta sig dit.

I min värld är det eftersträvansvärt med hänsyn men när den enskildes väl inkräktar på en hel grupps dito blir det klurigt. Ingen som besöker Kista matcentrum ska få njuta av  en måltid utomhus eftersom en fraktion av besökarna inte kan göra detsamma. Det tycker jag är befängt precis som jag tycker att beslutet att förbjuda barn att bära mönstrat är idiotiskt.

Hade någon bett mig att inte bära mönstrat hade jag letat fram samtliga mönstrade plagg jag äger (vilket inte är många) för att ta på dem, samtidigt. Dessutom hade jag nog akuthandlat något riktigt spräckligt. Jag har nämligen insett att jag har en rebell inom mig. Huta åt mig och jag gör tvärtom.

Igår kväll var det återträff med mina THE kollegor. Alla har kommit lite längre på sin väg och har hittat lite fler svar i sig själva. Det var en härlig kväll ur vilken jag kom stärkt och inspirerad och det var tur eftersom tor del av min dag gått åt att tampas med en energitjuv av rang. En av mina medarbetare dränerar mig fullständigt. Det facinerar mig hur visa människor osjälviskt ger energi medan andra tömmer sina medmänniskor på kraft. Privat kan man sålla men på jobbet som ledare är det inte lika enkelt. Min ambition är dock att själv vara en batteriladdare till min omgivning.

Att ut och springa i arla morgonstund är ett bevis på viljekraft, och på att  vi äger en hund. 

Måndag kväll, jag har redan en strykhög som anklagande stirrar på mig och väser;
-Ska det vara så svårt att komma till skott?
När jag förstulet smyger förbi sträcker den långa tentakler efter mig. Jag försöker skaka av mig mina måsten men är inte speciellt framgångsrik i detta.

Det är vardagssurealism i ett nötskal.

I normala fall talar maken och jag om allt mellan himmel och plättar men just nu har vår konversation temporärt snöat in på KÖK. Det är som om allt annat slutat att existera. Det är handtag, lister, gå-in-skafferi, kryddlådor, och vitvaror för hela slanten.

Vi ska bygga om vårt fula, opraktiska, blå och avskydda kök. Det är maken som ritat (i Alias), som river, bygger, snickrar  och fixar. Temat är vitt, american diner meets  spacecartoons och praktiskt. Visst tänk från nuvarande lösning har vi valt att behålla with a twist, däribland en stor köksö som vi lärt oss älska. Det är runt den vi oftast umgås (ja inte riktigt så, då det finns alldeles för många golv-till-takfönster i närheten) nu byter vi bara upp oss till en ö på 3,60 m x 1,22m. Size does matter, definetly.

Igårkväll hade vi familjemys framför melodifestivalen, vår 3,5 åriga dotter T var måttligt imponerad:

T -Mamma,
C-Ja,
T-Det här är ju inte melodifestivalen!
C-Jo det är det, den är olika varje gång.
T-Nej, det är det inte för Måns är inte med.
?????
T-Melodifestivalen och Måns börjar båda på M.
C-Jo men pappa är inte med i melodifestivalen fast hans namn börjar på M. (Trodde jag hade ett smart argument)
T - Nej, men Måns är bäst!

= Speachless mother

Irritation är en destruktiv känsla, det kommer inget bra ur den så jag brukar försöka stanna upp tänka på upprinnelsen till irritationen när den knackar på i mig. Ursprunget till min irritation ligger alltid hos mig själv även om jag projicerar den på min omgivning. När jag lackar ur på andra människors tillkortakommanden är det ju mina egna jag ser även om det tar emot att erkänna.

Idag har jag haft ypperligt tillfälle till självutveckling så nu ska jag lufsa runt i skogen med hunden som sällskap och fundera på hur jag ska få tillbaka min raderade musik och bildsamling. Recovery of documents anyone?

I torsdags dansades det ordentligt. Det var synnerligen underhållande fyra timmar på dansgolvet med kollegorna. Vi har fantastiskt roligt tillsammans allihop när vi studsar runt och beter oss som om vi vore 20 år yngre.

En sak slog mig dock, nu när jag inte längre är ung och läcker verkar den ovälkomna uppvaktningen från det motsatta könet öka. Jag förstår det inte, desto snyggare jag har varit desto färre har närmandena har jag utsatts för. Nu som bättre bedagad småbarnsmamma verkar överförfriskade män oberoende av ålder tro att man är sugen på deras sällskap. Mina kära manliga kollegor styrde elegant undan försöken men företeelsen ger en bitter bismak till de annars underhållande dansaktiviteter

När jag var ung undrade jag vad det var för fel på mig eftersom jag lämnades ifred. En gnagande känsla av att inte vara söt eller åtråvärd nog som kvinna bet sig fast, den släppte inte förrän jag passerat 27-årsåldern. Inte för att jag ville ha de gubbsliskaiga tafsförsöken men jag ville inte heller vara panelhöna eller förbisedd. Vågar män först när man inte längre är toppenläcker utan medioker?

Polisen ska hämta skolkare? Hur ska det gå till i det Sverige där polisen inte ens kommer vid personrån eller misshandel vilka torde vara allvarligare brott än skolkning?

En kollega blev utsatt för rånförsök på ett ställe där två andra tidigare blivit rånade på en mindre ort mitt i Sverige. Polisen kom inte för de hade inte tid (för långt att åka) och sedan avskrev de brottet (eftersom brott inte kunde styrkas) utan att ta vittnesuppgifter ens från anmälaren trots att han hade både signalemente och namn på de två förövarna.  Nu undrar jag hur idén om att polisen ska hämta in skolkare när de indag inte klarar av ens förse allmänheten med ett basalt rättsskydd ska genomföras?

Februari brukar innebära full fart hemma hos Cosmopolit. Semlafirande, alla hjärtansdag-dito och Carneval i all ära men här lägger vi till min namnsdag, dagen då maken och jag möttes samt makens födelsedag. I år fyller han dessutom jämt vilket innebär ännu mer att hinna med. Onekligen kalaskul men det tarvar lite pyssel och knåp med scheman. Stor fest planerar vi senare i vår, och håller liten familjemottagning på hans stora dag.

Jag tillhör dessutom de udda och föredrar fullt party med vänkretsen framför gemytligt kalasande med närmaste familjen. Många påpekade att jag skulle ändra mig när jag fått barn men icke, snarare tvärtom.

På ledarkonferensen höll min chef tillika VD ett bejublat och inspirerande föredrag om hennes syn på ledarskap och det var så bra att jag fick gåshud. Hon är fenomenal och jag är en väldigt lycklig medarbetare som har en så god ledare. Nu är det bara att göra likaledes och inspirera de mina, lätt som en plätt eller.....

Nej varken hon eller mina kollegor eller medarbetare känner till bloggen.

Konferens på Kolmården hägrar. Två dagar av pow-wow då alla chefer i Sverige samlas och ska få en motivationsinjektion i vardagen för att "se ljuset" och mäkta med att vara den förändring vi vill se. På pappret låter det skoj, men jag misstänker att jag kommer vara som ett urladdat batteri efteråt. Stämmningen i företaget som vi tillsamman vill förbättra kan dränera vem som helst. VD och koncernens HR-hef varnade mig under intervjuperioden och jag tror inte jag till fullo förstod hur djupt en företagskultur kan ha rotat sig. Nu låter detta kanske deppigt och resignerat men jag känner exakt det motsatta, det triggar och taggar mig något enormt. Ska jag yrkesmässigt kategorisera mig som något är jag en förändringsagent. Det blir bara till att peppa sig själv, andas in djupt och med självsäkra steg ge sig in i lejonkulan. Show no fear.

Sedan ska det bli kul att ta fram partyfrocken och ett par skyhöga, röda Whyred skor i lack att dansa i.

Idag ska jag ut i verkligheten på jobbet. Det innebär att jag ska följa med en person som utför flera av de tjänster som utgör kärnvefrksamheten på det företag jag jobbar på. Pirrigt och lite läskigt känns det eftersom jag inte vet riktigt vad som förväntas av mig. Misstanken att den här personen tycker att företagsledningen är kass gnager eftersom vi håller på att förändra verksamheten och främst kulturen i hela organisatioben. Ett åtagande som ibland känns övermäktigt för flera av oss förändringsagenter.

Fast det kanske blir kalaskul, vem vet?

Ibland tror man att man förlåtit gamla oförätter, glömt, rest sig och gått vidare. Sedan som blixt från klar himmel kan något till synes trivialt riva upp ett gammal gömt sår. Man slås till marken, där ligger man i sin ynkedom och känner  åter de där fula småaktiga känslorna. Idag hände det mig för första gången på flera år och jag var helt oförberedd. Jag trodde ärligt talat att jag kommit längre, vad besviken jag är. Inte bara på den som en gång svikit utan främst på mig själv.

Till min lilla Mini Cooper vore en Mulberry Mabel i vårens svartvita version helt rätt. Nu till en samvetsfråga; behöver jag en åttonde Mulberryväska? Det var ju dock länge sedan jag slog till på just en Mulberryväska, det har ju blivit lite MaxMara och Burberry så det känns lockande. Överkonsumtion? Ja definitivt. Skulle jag använda den? Jaaaaa!

Vi får väl se....

UPDATE: Idag kom UPS med min finfina Mabel.

När livet spunnit i ett alltmer accelrerande småkaos är det fantastiskt skönt att landa i en lugn helg. Tvätt, undanplock, matlagning och alla andra vardagssysslor som behöver avklaras  i ett vardagshem kan (väldigt temporärt) kännas avkopplande om man helt plötsligt får TID.

Nästa "tidsprojekt" är att hinna träna. Jag ska få in 4 träningstillfällen i veckan varav minst två löprundor. Nu har jag skjutit på det eftersom armbandet till pulsklockan gått av vilket är världens larvigaste ursäkt. Fast det är också en ursäkt att spana in en ny Garminpuls/GPS mätare, det blir ju så mycket roligare att springa om man har en sådan. Eller nåt...

Tittar nu ut överträtopparna från sovrumsfönstret och inser att det ligger snö kvar, trots den uppenbara vindstyrka som levererade det vita täcket. Undrar om det räcker för att åka bob med barnen idag?